thuna

Well, det har väl ändå hänt en hel del.

Går inte längre i terapi. Den avslutades i fredags med ett muntligt avgörande (går inte in närmare på vad det innebär). Kommer fortsätta gå till läkare en gång om året för utvärdering och uppdateringar. 

Men detta innebär inte att jag är "klar" som så många verkar vilja tro. Jag har en lång väg kvar innan jag har en funktionsduglig vardag där jag klarar av att gå på egna fötter. Och vem vet, jag kanske alltid behöver lite stödhjul vid sidan av? Och vem har rätt att säga att det vore något fel med det?

 

Jag vill ändå säga att jag kommit en lång bit på vägen. Jag har nog tagit fler kliv framåt än bakåt och jag är definitivt långt ifrån ruta ett. For now. Jag suger åt mig all framgång och lär av nedgångar istället för att bearbeta det som misslyckanden. DÄR har vi vad jag lärt mig mest utav.

Jag har lärt mig så oerhört mycket mer om mig själv, om andra och om hela situationen kallad "ångestrelaterad paniksyndrom". Jag har börjar lära mig att acceptera vad som är istället för att mota det vid grinden.

 

Jag har förhöjd ångest. Jag är högsensitiv. Jag får panikångest. Jag är en introvert person.

Jag accepterar det. Det är vem jag är och jag är helt okej med det. Jag är också väldigt trevlig, artig, rolig, kartig och kärleksfull. Jag älskar att bry mig om mina nära och jag lyssnar utan att tveka en sekund.

Jag lär mig konstant att acceptera mig själv för den jag är, att jag har mina "bekymmer" (som jag dessvärre fortfarande kallar dem) men det är okej. För vet ni vad?

Det är jag som ska leva med det. Lika väl som det kan tunnas ut och bli knappt märkbart - lika väl kan jag få ha det resten utav mitt liv. Så det finns två alternativ. Antingen genomlider jag skam över att aldrig mer klara av något. Att behöva förklara mig i skam varför jag inte vill/kan.

Eller så ACCEPTERAR jag att så här är det. Punt slut. 

Personligen har jag valt det sistnämnda. Jag har (börjat) acceptera mer och mer vad jag är och vem jag är. Visst, jag har vissa omständigheter som ibland kan sätta käppar i hjulet. Som ibland gör att folk vill skrika i en kudde eller slå huvudet i väggen (tro mig, det vill jag med ibland). Men det jag framförallt lärt mig:

Det är okej att ha sina begränsningar. Allt måste inte ske på andras premisser. Om andra inte kan acceptera dem, vad gör de då i mitt liv? För de som verkligen älskar mig försöker hjälpa till att hitta en annan lösning, precis som jag alltid gör. 

 

Jag tackar min behandlare så oerhört mycket för allt hon gjort för mig. För allt hon lärt mig. Och jag kommer aldrig glömma vad hon sagt och gjort för mig. Vill citera en sak hon sagt till mig vid flera tillfällen som jag vet kan passa till fler:

"I varje flock finns det en högsensitiv person. Det är den här personen som känner när faran närmar sig för att varna resterande i flocken så att fler kan överleva". 

""Aldrig mer", var vad du sa till mig

Du lova bättring, och mitt hjärta viker sig

Aldrig mer, blev som ett hot från dig

Tar min sans till ro och jag förlåter dig - Aldrig mer."

- Patrik Isaksson

 

Den här låten ligger djupt nedbäddad under min hud. Den har så många olika betydelser för mig att jag blir förvirrad av att höra den idag. Har blivit illa behandlad halva mitt liv på olika grader, olika sätt och olika människor att "Aldrig mer" har fastnat som en tatuering i mitt huvud. Men vem är det jag inte förlåter?

Mig själv. Jag kan inte förlåta hur jag alltid har och alltid fortsätter vara tyst när jag borde bli arg. När jag borde bli ledsen och när ett slag i någons ansikte är rättfärdigat.

Men jag klarar det inte. Och därför förlåter jag inte mig själv, för jag inte står upp för mig själv.

Den som svikit mig mest av allt, är jag själv. 

 

Jag må ha ett självförtroende som vet vart skåpet ska stå, jag vet att jag är bra på saker och ting. Men det är den där självkänslan som inte riktigt satt sitt frö i min själ. Att jag är bra som den jag är. Oavsätt om jag har problem eller ej. Oavsätt om jag är rädd för saker eller ej. Att jag inte behöver stå och ta mot hårda ord och hån.

Jag är bra, och en vacker dag hoppas jag att de orden blir till tveklös sanning i min värld.

Ibland kan man få den där känslan av ensamhet, trotts att man har någon nära hela tiden. 

Jag är en introvert person, jag trivs inte riktigt i större sammankomster och heller inte att umgås med folk för ofta eller för länge. Jag kan känna en skön stillhet när jag är i mitt eget sällskap. Så här är inte problemet.

Problemet kommer när man känner sig ensam inombords när man är med andra. 

 

Jag har alltid känt mig ensam i andras närvaro. Som om jag vore annorlunda på ett sämre sätt. Ungefär som ingen skulle förstå mig. Därför måste jag ofta förklara allt i minsta detalj, helt i onödan, när jag berättar om saker som hänt. För ingen kommer att förstå.. eller?

Vad är det jag förklarar? Kanske känslan. Kanske försöker jag förtvivlat beskriva allt i minsta detalj för att personen i fråga ska förstå känslan vid just de tillfällena. 

 

Men det är ett problem för sig. För fortfarande kan den där inombords-ensamheten hänga kvar. Man vet att den inte är sann, men den finns ändå kvar där. 

Det finns en del av mig som vill kunna prata om minsta lilla sak som försiggår i mitt huvud, men så finns där en till del som inte vill delge något till någon. Det blir en ständig konflikt men som den sist nämnda delen oftast vinner. Det känns för skamset, löjligt och korkat för att nämnas. Orora mig lite för mycket för att bli hånad åt saker som jag egentligen behöver diskutera med någon. 

Oftast slutar det i "du vet att jag skämtar va?" eller "Hah, ja kanske det?". 

Att jag ska ha så svårt att fatta egna beslut. Att jag ska ha så svårt att veta vad jag ska tycka om saker, situationer eller personer. 

 

Jag förstår inte människor. Jag vet inte hur jag ska agera kring dem. Jag kan dra på mig en roll som serviceperson, som den "hjälpande handen" och som vännen som finns där för dig. Men jag kan för mitt liv inte förstå mig på mänskligheten och hur den fungerar. Hur interagerar man egentligen? 

 

Hur känner man sig mindre ensam med andra? Eller är det kanske just den känslan som gör en orginell? Som gör mig till vem jag är?

 

-

När ska det ta slut? NÄR? Det är inte ofta jag uttrycker mig i en desperat ton när jag får ner mina ord i text, men just nu känns allt för mycket. Är det inte det ena, så är det de andra och just nu är det allt känns det som. 

 

Det räcker inte med allt som har hänt, hela min hjärnkapacitet måste tydligen sättas på prov. Alla mina känslor och sinnen. Jag vet inte längre om jag ska gråta eller hyperventilera i situationer. Det handlar just nu inte om att klara av saker jag får panikångest över - det handlar om att klara av allt som händer bortom mina händer.

 

Just nu fick jag reda på att en utav mina föräldrars hundar, som jag varit med och uppfostrat och älskat, är påväg akut in till veterinären. Jag vet förloppet något som när om vad det handlat om, men nu verkar det som det tagit en vändning. Och det enda jag kan göra är att sitta i mitt hem - 42 mil bort - och vänta. 

 

Jag är högkänslig. Jag har en lättväckt ångest och kan därför få panikångest vid pressade situationer och platser. Jag går inte konstant med ångest, men när det händer något så skjuts mitt hjärta upp i halsen. Min mage vänder sig ut och in och jag kan inte kontrollera mig själv.

 

Just nu vet jag inte hur jag ska hantera mig själv. Jag har lärt mig att hantera mitt yttre vid alla situationer, men efter det senaste året har den fasaden spruckit. Just nu må jag verka lugn och sansad, och det kanske jag är. Men inom mig löper alla känslor amok. Ångesten ligger som en bisvärm i magen redo att sprida sig till resterande av kroppen.

 

Vad kan jag göra? Vad borde jag göra?

Vad ska jag ta mig till? 

 

Jag kan bara sitta här med tårar i ögonen och vänta på svar. 

Snälla.. Snälla...Snälla.. 

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Bokstavligt talat. Samtidigt som jag vill krypa ihop i fosterställning i soffan och bara låta allt rinna av mig, vill jag även bara lyfta ögonbrynen och skratta för mig själv. Åt mig själv. För allt känns ibland så löjligt. Mina svårigheter, mina brister - de påverkar alla andra så mycket mer än de borde. Jag känner mig löjlig. 

Samtidigt som jag bara vill lägga mig ner och gråta, vill jag ha kvar styrkan som vilar i bröstet. Sitta upp, jobba med mig själv och bara vara glad varje dag. Inte låta saker stiga mig åt huvudet, inte ta åt mig av min självkritik och sluta med självsympatin.

 

Men ibland måste man låta sig själv bryta ihop för att kunna bita ihop. Man måste sparka sig själv i röven innan man fortsätter gå genom eld. 

Man måste släppa det dåliga samvetet för en dag för att orka bryta ner, bygga upp och gå framåt. 

 

Det är så mycket jag vill skriva, men att låta så självsympatisk skapar bara en tragisk bild. Det är inte okej för mig att jag sitter och tycker synd om mig själv för ingenting. Suck it up! Det finns dom som det faktiskt är synd om! Överös andra med den empati och sympati du lägger på dig själv.

 

 

En dag som denna, såhär dagen innan jul, bör inte känslor som dessa existera. Men istället för förväntanfull, glad och i ett lugn så stormar det inom mig. Från ingenstans kröp de gamla känslorna över mig, tog över mig och släpade in mig i skuggorna jag trodde jag flytt från.

Från ingenstans, på bara en sekund, hamnade jag ner i mitt hål igen. Känslan av att allt raserar kring mig. Känslan av att vad jag än håller hårt om, rinner genom mina fingrar. Känslan av att veta om felet.

Och jag kan inget annat än instämma. För jag kan inte tillåta mig själv att glida med, få ha ett lugnt liv och njuta av lyckan som finns omkring mig. 

 

Varför?

 

Jag kan inte tillåta mig själv leva i illusionen av att allt är bra, när det inte är det. Jag har många problem, jag skapar många problem. Mina problem blir till en börda för andra och jag kan i tystnaden höra de trötta suckarna. För jag vet hur jobbigt det är. Jag vet hur frustrerande det är. Men kärleken mellan alla banden är starkare än vad ångesten är. Jag vet det. Men i mitt huvud finns en timer. Och den tickar ner mot noll. För all kärlek i världen har ett pris. Ett tidsslut. Och om jag inte vill att tiden ska ta slut, så måste mina problem halveras så fort som möjligt. För vad händer när tiden tar slut? När jag står på mina egna ben utan stöttepelarna? När de sista sandkornen glidit mig ur händerna?

 

Fortsätt le. Fortsätt bita ihop. Fortsätt pressa.

Bryt ihop, för att sedan bita ihop.

Kommer över en bild på facebook med en text som beskrev en viktig del av mig:

 

Det har gått lite sisådär på senaste tiden. Vill inte säga dåligt, men heller inte smärtfritt. Vissa dagar har varit lite tyngre än andra, och jag tror mycket har att göra med att vi ställt om klockan. Det brukar påverka mig under en period. Utmattning, att man vaknar om nätterna. Vaknar för tidigt. 

Det får ta sin tid att finna tillbaka till rytmen igen helt enkelt.

 

Sen har känslor varit turbulenta inom vardagen. Vissa dagar, som jag precis nämnde, har varit tyngre än andra. Det har varit lite svårare att ta tag i det som borde tas tag i. Att komma iväg ordentligt. 

Det finns de dagarna när ångest ligger som ett litet moln över huvudet. Det finns där, men den bryter inte ner i ett regn. Men den är ändå där och gör sig påmind. De dagarna är svårare, för gränsen mellan att låta det regna och låta det vara enbart molnigt är väldigt tunn. Jag har tur som har väldigt förstående personer kring mig, även i den offentliga delen som arbetslös, som förstår min situation och som tillåter mig att ta saker i ett lungare tempo. Som ser att det inte hjälper att kasta sig in och tvinga sig själv till något som kan komma slå tillbaka i ansiktet. 

Och jag är tacksam. Så oerhört tacksam!

 

Idag hade jag läkartid på mottagningen. Jag skulle få läkarintyg på att jag inte klarar av att åka tåg. Att jag har problem med ångest. Att jag kan få panikångest i sammanhang, som inte alltid går att förklara mer än att jag är utmattad och inte riktigt återfunnit en självsäkerhet.

Detta besöket var jobbigt. Av vilken anledning vet jag inte helt själv. Det bara var det. Jag kände, när jag väl satt i stolen, hur mitt ansikte började koka. Jag hörde själv hur min röst darrade en aning och att jag hade svårt att slappna av i axlarna. 

Men jag hade min underbara och högt älskade sambo med mig som stöd. Som mitt extra självförtroende. Som min extra röst. Det gjorde det enklare för mig, att bara ha honom med. Och jag är så tacksam att jag har honom!

 

Det är inte alltid lätt att förstå. Att riktigt hänga med på vad som händer. Men när man tillslut inser att det bara är, som det är. När man accepterat att "så här är det". Då blir saker och ting lite lättare att hantera. 

Idag skedde något jag inte riktigt kunnat förutspå eller ens föreställa mig. Min hjärna hamnade i ett kortslutet tillstånd. Kan varken säga att det var obehagligt eller behagligt.

Det var bara.. tomt. Jag var "inte där".

Scenario: Massor folk i en kurslokal. Från att ha varit standard antal som vi brukar vara, till att helt plötsligt fördubbla omfånget. Jag tittade ner i papprena i ca en minut. EN MINUT. När jag tittade upp igen var det helt fullt i rummet. Jag vet inte ens hur jag reagerade. Min hjärna hamnade i någon sorts frånkoppling och allt jag kände var.. trängsel. Det var precis som jag inte "hann" få ångest ner i magroten. Låter bra, eller hur?

Dessvärre inte. Efteråt var luften så tung att jag inte förmådde mig att ta djupare andetag. 

Var på bristningsgränsen till tårar hela tiden. Jag vet inte vad som hände eller varför..

 

Men såhär efteråt: Jag är utmattad och har en klump i magen. Jag har fortfarande inte kopplat vad som hände. Men känns inte direkt behagligt på någon nivå. Närmsta känslan jag kan jämföra med är nog snarare rädsla. Och jag är fortfarande på gränsen till tårar.

 

Vad hände med mig?

Det finns bra dagar. Sen finns det dagar som denna, när självförtroendet sviker min själ.

Det finns orsaker, det finns absolut inga orsaker. Men med bagage fastkedjat kring ens midja så tyngs varje steg ner lite extra under dagar som denna. Vad kan jag göra åt det?

Vad kan få tårarna att släppas utan den extrema huvudvärken? 

 

Låt det ske. Det är vad som behövs. Bara låt det ske. Förr eller senare stiger självförtroendet igen, och då med viljestyrkan att ta sats för var steg som behövs för att gå framåt.

 

Men för studen får kedjorna dra ner min hastighet. Jag tänker tillåta folk att springa ifrån mig den här gången. 

Som jag tidigare sagt: När en positiv känsla kommer till mig igen, kramar jag åt den så hårt jag kan.

Citerat ur Edgar Allan Poe's "Spirits of the dead"

 

"For the night - tho clear - shall frown

And the stars shall look not down

From their high thrones in the heaven

with light like Hope to mortals given

But their red orbs, without beam

To thy weariness shall seem

As a burning and a fever

Which would cling to thee for ever"

 

 

Går på spamm just nu. Det passar in på känslan jag bär inom mig.

Iallafall delar av den.

 

Mitt skrivande har blivit sänkt till grunden. Jag har fått problem att formulera mig, att skapa ord. Det har hänt alldeles för mycket för att jag ska kunna hinna med.

Jag försöker undvika att läsa det jag skrivit tidigare, precis innan jag skriver ett inlägg. För det blir lätt att jag undviker att skriva orden - eller rättare sagt känslan - som jag har just nu, just för stunden. För de orden jag skriver för studen är de som är äkta. Ingenting är redigerat utefter ett annat inlägg. Därav kan jag uppfattas som upprepande, tjatig eller kanske glömsk.

 

Jag har fortfarande problem med tåg. Jag kan för mitt liv inte föreställa mig själv frivilligt gå på och tillåta dörrarna slå igen bakom mig. Jag kan fortfarande inte koppla av och njuta av mat i andras närvaro. Jag kan inte minnas sist jag åt på restaurang utan en enorm betongklump i bröstet.

Å ena sidan känns det som en ond cirkel som jag ständigt vandrar i, men å andra sidan försöker jag dra mer lärdom. Att se det positivt. Även om där inte finns någon positiv tanke i åsyn så gräver jag fram den. För utan någon positiv känsla går jag under. 

 

Hur lyckas man? Hur klarar man av att tänka positivt i en omöjlig situation? 

Man måste. Det finns inget annat svar. Hur pissigt en sak än är, så måste man tilllåta sig själv bli glad, STOLT för den minsta bragden man vinner. Därför finns delmål.

Sluta fokusera på "JAG SKA KLARA DET, JAG MÅSTE". Fokusera istället på: "Jag ska klara av att titta på ett tåg utan att blunda, utan att springa därifrån, utan att hålla för öronen". DÄR har du ett delmål.

För många är det ingenting, men för mig betyder det världen. Att klara en sådan "enkel" sak för andra, är att springa 1 mil för mig.

Och jag tillåter mig själv att bli stolt. Jag tillåter mig själv att bli glad. För det förtjänar jag.

Det är jag som ska klara detta, ingen annan. 

 

Jag kan till och med erkänna att jag, efter att klarat ett delmål, ringer min familj. Men glädje i rösten, stolthet i ryggen och tårar i ögonen berättar jag för dem att jag vunnit en positiv känsla.

För att man ska kunna vinna över sina spöken, måste man tillåta sig själv en positiv känsla.

För har du en positiv känsla, om så en minimal, så bibehåll den. Krama om den hårt och känn värmen. För i mörka tider behöver man ett litet ljus. Att få en positiv känsla i en tuff situation betyder allt.

Känns som det är dags att ventilera min själ lite.

Börjat gå till en KBT sköterska en gång i veckan för att försöka råda bot på mitt ångestproblem. Igentligen kommer nog ångestdelen aldrig försvinna men det kanske går att tygla den lite. "Inte låta den styra mitt liv" så att säga. Den största svårigheten just nu är tågen. Jag kan inte åka tåg, alls. Bara att komma i närheten av en tågstation får min puls att stiga och min ryggrad att rysa. Jag vet inte vad det var som hände. Har visserligen alltid haft ett nervöst inslag när jag åkt, men helt plötsligt kunde inte mer. Panikångest i ren form utlöper genom hela min kropp. 

Detta försvårar allt för mig då tågresande är en extremt stor del av vardagen här nere. Allt kretsar kring att ta sig omkring med tåg. 

Har haft "tur" den senaste tiden då sambon jobbar i Lund. Då kan jag gå upp och skjudsa honom på morgonen så att jag kan ha bilen. Men det är varken ekonomiskt eller en bra lösning i längden. Jag måste klara av att åka tåg igen. Och det stressar mig ännu mer. Bara tanken och känslan av att jag "måste klara av det snart" gör det hela så mycket värre. Sitter i en rätt knivig situation. 

Om jag inte kan hitta ett jobb här i närheten eller att vi flyttar närmare jobben så kommer stressen tära på mig mer och mer. Men det är ju inte så lätt. Man kan inte bara flytta, man kan inte bara få ett jobb närmare hur som helst. 

 

Det blir lite utav en ond cirkel. 

 

Men jag håller mig positiv. Det SKA gå. Det KOMMER att gå. Jag tänker inte ge upp. Det finns inget kanske. Och det finns absolut inget: Det går inte. 

Ibland chockerar jag mig själv rätt ordentligt. Speciellt när det handlar om något jag normalt sätt överreagerar på. Det finns händelser som jag borde reagera enormt starkt på, men som i detta fallet svepte som en tanke genom mitt huvud. Jag borde blivit mer oroad, panikslagen och ångestfylld. Men nej. Jag var bara lite orolig och lite fundersam den här gången. Vad hände? 

Är det ett tecken på mognad? Att min kropp tar över mitt psyke för en gångs skull? Det var precis som om min hjärna till en viss del kopplades bort för en stund och lät naturen sköta den delen. Det skrämde mig lite, men samtidigt var det en sån enorm lättnad inombords. För första gången på länge kunde jag hålla mig lugn i en pressad situation. Och vet ni vad? Det är tack vare tryggheten jag känner med min sambo.

Det är fantastiskt hur en annan person kan ha en sån lugnande effekt på mig. En person som inte varit där under min värsta tid, som har sluppit mina absolut värsta järnspöken. Jag vet inte om det är tack vare det, eller om hans trygghet har omslutit mig helt. Men jag är tacksam.

Jag är lugn och sansad. Det har dragit in en förstående känsla i min kropp. 

 

Allt runt om är fortfarande kvar. Jag tampas fortfarande med mina fobier och min ångest. Men för en gångs skull separerar jag det negativa och lyter upp det positiva. Jag höll mig lugn och jag greps inte av panik. Vilken underbar känsla!