Då sitter man i träsket igen då. Var sista dagen på lagret idag. Känns rätt tråkigt när man lärt känna så mycket roligt folk som man träffade varje dag.
Men vad gör man? Det var ju en tidsbestämt anställning så även denna dag skulle ju komma att ske. Imorgon blir det arbetsförmedlingen med den bästa Malin (som började samtidigt som mig på lagret, och slutade samtidigt) så ingen av oss behöver gå själva dit och häcka :)
Annars då? Bra eller?
Det har hänt så mycket den senaste tiden. De uppenbara sakerna som jag skrivit såsom flytten och sommarstället. Men nu har vi även köpt "ny" bil. En pytteliten Nissan. Hur rolig som helst att köra, även om man får en känsla utav leksak och plast. Men den är nice. Vi får till Söderköping (eller rättare sagt en bit utanför Söderköping) och hämtade den idag. Gamle åke (förra bilen) la ju in pensionskrav i princip. Pappa och Mogge ville testa lite saker och se om de kanske får igång Åke igen, men vi räknar inte så mycket med det.
Så nu har vi Sputnik aka. Lillåke aka. Åke-Junior.
Vi har inte riktigt kommit överrens om namnet än.
Och ja, vi döper våra bilar/tv/datorer mm.
Så har en riktigt rolig sak planerats och fixats.
Aja, återkommer nog snart igen.
Bjuder på den senast tagna bilden på mig från nyår! (:
En av de värsta känslorna jag vet, av ren erfarenhet inom dåliga situationer, är att bli tagen förgivet. Jag avskyr när folk tar mig förgivet. Eller att de tar förgivet att jag ska göra saker, säga saker eller beter mig efter deras förväntningar. Jag avskyr det verkligen.
Jag är ingen marionettdocka, jag är inte synsk och jag är heller inte tankeläsare.
"Fråga snällt", det är vad jag fått lära mig genom min uppväxt.
Är man snäll eller/och väluppfostrad så är det klart man blir tagen förgivet. För då gör man alla saker för att vara snäll. För att slippa skuldkänslorna man får av att säga nej.
Jag vet. Jag får skuldkänslor varje gång jag säger nej. Jag har alltid haft svårt att säga nej.
Men när folk uttrycker sig i stil med "men kom dit om fem minuter", "då hämtar du mig där och då", "du ska med till x", då får jag psykbryt. Jag säger ingenting, då jag lovat mig själv att sluta gnälla, men en ren bitterhetskänsla drar genom kroppen.
Jag vill inte bli tagen förgivet.
Nu är tjernobyldatorn väck. Så kommer nästa problem. Hur i helsefür ska jag möblera? Vill göra mig av med datorbordet så jag kan dra ut sängen mot mitten.
Ska ta över systers platt tv då hon köpt ny, kommer det funka? Kommer förstärkaren få plats?
Kommer jag kunna ha högtalarna (aka monstrena) på varsin sida av sängen?
Ska jag sära på min fina buddha familj, så jag får plats med dvd?
.. det återstår att se! Slänger upp bilder sen på hur det ser ut nu, och sen hur vi löser allt.
Passar på att jävlar med far och syster genom att lyssna på Rammstein :)
