thuna

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Bokstavligt talat. Samtidigt som jag vill krypa ihop i fosterställning i soffan och bara låta allt rinna av mig, vill jag även bara lyfta ögonbrynen och skratta för mig själv. Åt mig själv. För allt känns ibland så löjligt. Mina svårigheter, mina brister - de påverkar alla andra så mycket mer än de borde. Jag känner mig löjlig. 

Samtidigt som jag bara vill lägga mig ner och gråta, vill jag ha kvar styrkan som vilar i bröstet. Sitta upp, jobba med mig själv och bara vara glad varje dag. Inte låta saker stiga mig åt huvudet, inte ta åt mig av min självkritik och sluta med självsympatin.

 

Men ibland måste man låta sig själv bryta ihop för att kunna bita ihop. Man måste sparka sig själv i röven innan man fortsätter gå genom eld. 

Man måste släppa det dåliga samvetet för en dag för att orka bryta ner, bygga upp och gå framåt. 

 

Det är så mycket jag vill skriva, men att låta så självsympatisk skapar bara en tragisk bild. Det är inte okej för mig att jag sitter och tycker synd om mig själv för ingenting. Suck it up! Det finns dom som det faktiskt är synd om! Överös andra med den empati och sympati du lägger på dig själv.

 

 

Kommer över en bild på facebook med en text som beskrev en viktig del av mig:

 

Citerat ur Edgar Allan Poe's "Spirits of the dead"

 

"For the night - tho clear - shall frown

And the stars shall look not down

From their high thrones in the heaven

with light like Hope to mortals given

But their red orbs, without beam

To thy weariness shall seem

As a burning and a fever

Which would cling to thee for ever"

 

 

Går på spamm just nu. Det passar in på känslan jag bär inom mig.

Iallafall delar av den.

 

Känns som det är dags att ventilera min själ lite.

Börjat gå till en KBT sköterska en gång i veckan för att försöka råda bot på mitt ångestproblem. Igentligen kommer nog ångestdelen aldrig försvinna men det kanske går att tygla den lite. "Inte låta den styra mitt liv" så att säga. Den största svårigheten just nu är tågen. Jag kan inte åka tåg, alls. Bara att komma i närheten av en tågstation får min puls att stiga och min ryggrad att rysa. Jag vet inte vad det var som hände. Har visserligen alltid haft ett nervöst inslag när jag åkt, men helt plötsligt kunde inte mer. Panikångest i ren form utlöper genom hela min kropp. 

Detta försvårar allt för mig då tågresande är en extremt stor del av vardagen här nere. Allt kretsar kring att ta sig omkring med tåg. 

Har haft "tur" den senaste tiden då sambon jobbar i Lund. Då kan jag gå upp och skjudsa honom på morgonen så att jag kan ha bilen. Men det är varken ekonomiskt eller en bra lösning i längden. Jag måste klara av att åka tåg igen. Och det stressar mig ännu mer. Bara tanken och känslan av att jag "måste klara av det snart" gör det hela så mycket värre. Sitter i en rätt knivig situation. 

Om jag inte kan hitta ett jobb här i närheten eller att vi flyttar närmare jobben så kommer stressen tära på mig mer och mer. Men det är ju inte så lätt. Man kan inte bara flytta, man kan inte bara få ett jobb närmare hur som helst. 

 

Det blir lite utav en ond cirkel. 

 

Men jag håller mig positiv. Det SKA gå. Det KOMMER att gå. Jag tänker inte ge upp. Det finns inget kanske. Och det finns absolut inget: Det går inte. 

Ibland chockerar jag mig själv rätt ordentligt. Speciellt när det handlar om något jag normalt sätt överreagerar på. Det finns händelser som jag borde reagera enormt starkt på, men som i detta fallet svepte som en tanke genom mitt huvud. Jag borde blivit mer oroad, panikslagen och ångestfylld. Men nej. Jag var bara lite orolig och lite fundersam den här gången. Vad hände? 

Är det ett tecken på mognad? Att min kropp tar över mitt psyke för en gångs skull? Det var precis som om min hjärna till en viss del kopplades bort för en stund och lät naturen sköta den delen. Det skrämde mig lite, men samtidigt var det en sån enorm lättnad inombords. För första gången på länge kunde jag hålla mig lugn i en pressad situation. Och vet ni vad? Det är tack vare tryggheten jag känner med min sambo.

Det är fantastiskt hur en annan person kan ha en sån lugnande effekt på mig. En person som inte varit där under min värsta tid, som har sluppit mina absolut värsta järnspöken. Jag vet inte om det är tack vare det, eller om hans trygghet har omslutit mig helt. Men jag är tacksam.

Jag är lugn och sansad. Det har dragit in en förstående känsla i min kropp. 

 

Allt runt om är fortfarande kvar. Jag tampas fortfarande med mina fobier och min ångest. Men för en gångs skull separerar jag det negativa och lyter upp det positiva. Jag höll mig lugn och jag greps inte av panik. Vilken underbar känsla!

Mitt hjärta har än en gång blivit slitet i stycken. Krossad till tusentals bitar.

 

Igår åkte vi in med min älskade, underbara lilla bebis Pälsson. Min lilla skatt, mitt hjärta.

Denna gången var inte pga sjukdom tack och lov. Hon var väldigt gammal och hennes lilla kropp orkade inte riktigt längre. Naturen har sin gång och vi valde att hjälpa henne innan hon kanske skulle börja lida av det.

Vi kände att det var (och fortfarande är) rätt val. Mitt hjärta blev 2 år och ca 3 månader. Det är en lång tid för en råtta. Väldigt lång tid. Jag har haft henne sedan hon var 12 veckor, så det slog hårt i magen. 

Men smärtan lindras lite av att hon haft ett långt, lyckligt och lugn liv. 

Jag hatar att leka "gud". Även om det är det rätta, det snällaste och minst egoistiska man kan göra. 

 

Jag är i det stadiet att jag tänker och känner att inte ska skaffa djur. Men jag älskar mina små. De är mina bästa vänner, mina små själsfränder och jag skulle göra ALLT för dem. Inga pengar i världen är mer värt än dem. Livet har sin natuliga färd och ålderdomen är oundvikligt. 

 

Det känns som jag ändå var lite mer förberedd denna gången. Man är aldrig redo, men man är lite mer förberedd. Vi visste ju att hon var gammal och att det snart var dags. Men det hjälper inte den enorma smärtan, ångesten och skuldkänslorna. 

 

Det känns så tomt. Från att ha haft massor av bästavänner, till att där är 2 älsklingar kvar. De är enorm omställning. Jag älskar mina två som är kvar över allt annat. Men det är ändå en tomhet som ekar inombords. Allt hände så fort på en och samma gång. 

 

Vila i frid min älskade Pälsson, mitt hjärta. Min ögonsten. Min sötnos, prinsessa och bebis.

Jag kommer ALLTID att älska dig och du kommer alltid vara saknad.

Jag kommer aldrig någonsin glömma dig ♥

Vissa dagar känns det lite såhär!

Inte för jag är bitter, men vissa människor tål jag bara inte.

 

Den här dagen har varit hemsk. Har inte haft motivation till någonting. Har inte ens orkar fejka fram ett leende. Det har känts som min kropp sagt upp sig och att min hjärna tynat bort en aning. De ställen jag brukar ha smärta i, värkte så jag höll på att bli tokig (knät, foten och tummen). Tror allt sitter sammansvetsat med att jag rent ut sagt mår dåligt.

Min självkänsla lämnade jag med största sannorlikhet kvar i Vikbolandet nu när jag var där i helgen. Lika så mitt självförtroende. Min onda cirkel har börjar rulla igen och jag är just nu lite osäker på mig själv. Eller lite, jag är lite smått rädd för mig själv igen. 

 

Fick ännu ett bakslag idag nämligen. Min älskade lilla Pälsson (äldsta råttan) var tvungen att komma till veterinären så fort som möjligt. Hade egentligen en bokad tid tills torsdag men kände att det verkligen inte kunde vänta tills dess. Och tack och lov att jag valde att ringa och boka om tid en till redan idag. Hennes tänder var tydligen mer hemska än jag trott (R fick åka med henne då jag verkligen inte kunde komma från jobbet tydligen.....). Det var akut ännu en gång, trotts att vi var där för 2 veckor sedan och klippte dem. Fröken gnagar inte som hon ska. Fick därmed ett riktigt hårt slag i magen - hennes kindtänder är för långa. 

Börjar hon inte gnaga sitt torrfoder snart så måste hon opereras. Jag vill verkligen inte behöva låta henne gå genom detta. Hon är över två år nu och skulle med största sannorlikhet inte klara nedsövning. Det var på håret sist nämligen och det gör så fruktansvärt ont i mig att behöva tänka på det. 

Men om hon inte börjar äta torrfoder inom de närmaste 2 - 3 dagarna så har vi inget val. 

Vi fick näringspulver att ge henne nu i tre dagar så hon får i sig något mer än bara ost (hon får inte mer ost nu, hon måste gnaga!!). Hon fick en dos precis när jag kom hem för ett tag sedan och verkade uppskatta det. Men det räcker inte. Hon måste gnaga. 

Jag är så fruktansvärd rädd just nu. Oroligheten ligger som en tung sten i min mage och stressen lägger sig som en propp i mellangärdet. Jag hade magkatarr redan innan, nu blir det inte lättare.

Vet inte vart jag ska ta vägen. Jag orkar egentligen inte mer just nu, men jag måste.

 

Ledsen för de icke hjälpsamma inläggen. Just nu är det svårt att se det positiva i saker och ting. 

Ibland blir jag förundrad över det mänskliga beteendet. 

Men ibland blir jag rädd. 

 

Det finns inga ord i världen som skulle rättfärdiga vad jag vill få ur mig just nu. Inga fina åtminstonde. Det finns de personer som har mentalitet som ett barn, som tjuter och grinar för att nå dit de vill. Sen finns det de som slåss och manipulerar för att hävda en makt de tror sig ha förlorat - men aldrig ägt.

Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå hur folk kan känna sig stora genom att försöka förminska någon annan. Hur man kan välja att missbedömma sin position, utnyttja vad man tror att man har och sedan inte vara berädd på konsikvenserna. Ingen trivs med att vara illa omtyckt. Den som förnekar det vet inte hur det det mänskliga flockbeteendet fungerar enligt min åsikt.

Att ge sig på någon som inte får en chans att försvara sig är en gräns bortom omognad. Att istället för att ta tjuren vid hornen och ta det med berörd, ställa sig och pipa bakom ryggen är ett enormt tecken på svaghet. Det finns ingen makt att hämta, det finns ingen storhet. Allt man förblir är svag och omogen. 

När man passerar 18 år är man kanske inte världsvan, man är inte speciellt erfaren och man har fortfarande inte mognat klart. Men psyket är tillräckligt utvecklat för att se vad som är rätt och vad som är fel. Misstag gör alla. Men att inte stå för vad man gjort, inte tåla konsikvenserna och inte kunna svälja sin stolthet är egoistiskt tänkande. Såklart vill man rädda sitt bacon. Men när man (åtminstonde borde) inser att man kommer bli illa omtyckt ett flertal för något man gör så tycker, åtminstonde jag, att man borde känna någon form av ångest. Att samvetet inunder borde viska orden som präntats in i hjärnan sedan barnsben.

 

Det finns så oändligt många genrer som ett psyke kan tillhöra men alla härstammar ändå från samma. Alla har ett samvete, vissa väljer bara att sopa den under en matta och låtsas som ingenting tills det slår tillbaka som en boomerang. För förr eller senare kommer karma på besök. Man kommer att bli biten i baken, slagen i bakhuvudet och ångra saker man gjort.

Då det är för sent.

 

 

* Detta inlägg är inte riktad mot någon enskild person. Jag är rädd för mänsklighetens maktgalenhet i allmänt. Och jag avskyr mobbning.

Närcon i år var helt awesome. Verkligen höjdpunkten på mitt år! Den enda nackdelen är att det nu är ett år kvar tills nästa omgång. Åandra sidan finns det ju fler konvent man kan besöka, vilket jag faktiskt överväger. Fördelen är dock att vi nu har gott om tid till planering och skapning av cosplays. Vi (jag, cila och simon) har redan bestämt oss vad för cosplay vi ska köpa på nästa år. Dags att införskaffa material! 

 

Jag har inte varit aktiv inom japanska popkulturen speciellt länge. Det var faktiskt bara för två år sedan som jag blev introduserad till denna fantastiska värld. De flesta jag pratat med har hamnat där i tidiga tonår. Men det spelar ingen roll, åldern har faktiskt inte med saken att göra känns det som. Jag kommer ju inte växa upp de kommande åren iallafall så jag kanske kan räknas mentalt till ung tonår? Eller?

 

Närcon detta år hade jag tre stycken cosplays med mig. Chihiro (Ef - a tail om memories), Makarov (Fairy Tail) och Kyo (Fruits basket). Även om min Makarov var en budgetvariant så blev den en hitt! hade stickat mössan själv och håret var väldigt improviserat då mor råkade ha vitt löshår hemma (som hon skulle använt till sina dockor hon gör). Detta fick även bli min mustasch. Hur som helst fick jag mycket skratt mot mig (med mycket hjärta). Dels för de blev helt till sig att jag faktiskt var Makarov och dels för att jag var ENSAM om att vara honom. Att det skrek budget över det hela hade ingen som helst betydelse. De flesta var mest imponerade över att jag gjort mössan själv och frågade hur jag lyckades göra mustaschen. Känns faktiskt som det blev lyckat. 

 

Köpte även en hel del saker när jag var där. Mycket av sakerna de säljer (var dock lite smått besviken på utbudet) är lite överpris, men man köper ju ändå. Jag är mer än nöjd iallafall. Längtar tills Närcon 2014! 

 Den här låten är fantastik. Observera då att jag väldigt sällan lyssnar på denna sorts musik.

 

Tror det är stormvarningar inom mig. Pms eller dyligt på det. Verkligen ingen bra kombo. Just nu börjar perioden om året då jag börjar må dåligt. Konstigt, eller hur? De flesta blir deppiga omkring höst och vinter. Jag blir det om sommaren. Inte bara för jag är allergiker (pollen & mygg) utan för att det inte spelar mig någon roll hur bra väder det än är. Hur mycket jag än älskar sommaren så är det alltid när det är som varmaste och underbarast, som jag mår dåligt. Det har varit så de senaste åren och det är inget jag kan rå på. Försöker hålla måttet och balansera min själ rätt men det räcker inte alltid till. 

Sen att det händer massor av saker i mitt liv och min vardag som ger negativa inpulser gör det hela inte lättare. Men jag försöker ändå göra det bästa utav situationen. Försöker hårt att skapa förändringar där jag kan och man kan inte mer än hoppas på bättre resultat. 

 

Jag ska göra allt för att minska på dessa moment som får mig att må dåligt.

Känner mig nedbruten just nu. Överreagerar som vanligt. Får besked som inte ens hjälper mig med mina problem. "Det går inte att fixa". "Resten av ditt liv". Det känns som de orden har blivit inpräntade i min hud just nu. Varför kan jag inte ta negativt respons på bättre sätt? Varför ska jag alltid överreagera?

De frågorna ekar i mitt huvud. Jag har nog alltid varit lika skör och det är ingen skillnad nu. Det räcker med något litet för att omkullkasta mig trotts att jag blivit starkare än förut. Det tar tar hårt på krafterna att överreagera så som jag gör. Måste jobba mer på det. Jag kan inte bli såhär nedbruten såhär lätt. Men just nu är jag i ett väldigt sårbart tillstånd och allt sparkar mig hårt i magen för tillfället. Det är nu allt kommer på en och samma gång, allt som jag pressat bakom mig och som jag arbetat bort. Alla negativa känslor och tankar kommer på en och samma gång, vilket gör att det inte är så konstigt att jag bryter ihop. 

- Men för att bita ihop så måste man först bryta ihop. 

 

Nu får jag börjar om igen. Jag ser en tung uppförsbacke framför mig och det kommer bli jobbigt att ta sig fram. Men det är väl det som livet går ut på. Klara dina utmaningar och bli belönad. Jag måste få ut allt negativt på en gång innan jag kan släppa det. Det tar en stund men efteråt är det bara att jobba på igen. 

Det är dessa tillfällen som jag vill ringa min familj och få tryggheten som alla behöver. Men jag blir 23 i år, jag måste börja klara mina egna problem. Jag MÅSTE överleva mitt psyke på egen hand. Jag kan inte förlita mig på att andra ska finnas där för mig bara för jag inte mår bra. För vad gör jag annars den dagen då de inte finns där mer? Hur ont den tanken än gör så måste jag inse att förr eller senare kommer det hända. 

Jag måste klara mig själv.

 

Ledsen för detta oerhört deprimerande inlägg men jag måste skriva av mig lite. Som jag nämnt tidigare så är jag en väldigt svag människa och här har ni ett bevis. För första gången visar jag direkt ett utav mina tillfällen där jag inte mår bra - när det händer.

Annars skriver jag alltid saker i efterhand när jag mår bättre just för att det inte ska vara så deprimerande.

Hoppas ni har överseende med mig. Jag jobbar hårt för att inte låta det gå ut över någon annan, så får ni inte svar av mig så kämpar jag för fullt. Jag kommer inte att försvinna från er, låt mig bara få hämta andan och få tillbaka min självkänsla lite. 

Mitt knä värker till en gräns där jag inte vet om jag ska tjuta eller inte. Inte på grund utav smärtan egentligen utan för känslan av trötthet. Jag är så trött på att ha ont i knät efter så här lång tid. Vissa minuter är det som en vana medans andra är det som om allt känns hopplöst. Ska jag ha det bandagerat? Ska jag låta det vara utan bandage ett tag? Ska jag sitta still eller ska jag försöka röra mig mer? 

Självklara svaret är ju egentligen att sitta still och låta det vila. Men samtidigt gör det mer ont av att inte röra på det. Bandaget gör att jag får ont, men går jag utan så har jag inget stöd. Så antingen har jag ont av bandaget eller så går jag utan stöd och låter det bli svullet igen. Vad väljer man? Smärta eller mer svullnad?

Vet inte riktigt varför jag skriver det här. Men det har väl att göra med att jag inte mår särskillt bra när mitt knä är som det är. Det är så konstigt. Att smärta i ett knä kan få ens humör och känslor att sjunka till botten. Just nu är jag inte direkt nere och jag försöker verkligen att hålla den här balansen. Men jag vet med mig själv hur jag brukar bli när det gället knät. 

Men den här gången är det annorlunda. Det är inte riktigt samma smärta som det brukar vara. Är lite nojig över att gå till läkaren då jag är rädd för svaret. Eller osvaret. Är orolig för att få samma svar en gång till. Jag är ju inte heller den som vågar proppsa på. Men ska inte gå och oroa mig för en sån sak, det får bli som det blir. Det kan lika gärna bli att det blir en vidareundersökning och granskning vilket jag hoppas på. Vem vet, den här gången kanske de tar det på mer allvar? Finns inte så mycket jag kan göra just nu när det är helg mer än att se till att inte sjunka i humör  och låta min känslor ta över. Får bita ihop till måndag.

Skulle det var så att mitt humör sviktar och jag låter mina känslor ta över så får jag se till att leda det åt sidan. Kolla på anime och bara sluta tänka. Det borde fungera!

Min halvvecka i norrköping gjorde verkligen susen. Det är fortfarande lite oroligheter kvar i kroppen, men har inte alls lika ont som innan. Sen släppte det väl antagligen mer då allt gick bra med mors operation. Gu så skönt att ha allt färdigt nu. Kommande sjukhusbesök får gärna vänta. Väldigt länge.

Måste påpeka att det känns väldigt märkligt att åka ifrån sin familj, för att komma hem till sin familj för att sedan åka från familjen för att åter igen komma hem till sin familj. Hängs det med? 

Kändes såklart tråkigt att åka ifrån familjen i norrköping, men det var ändå samtidigt skönt att få komma hem till familjen i skåne. Tvetydliga känslor det där. Men inga tårar denna gång iallafall (ett framsteg för min del iallafall!). Fick ett mms av far förut under dagen på mor som satt i soffan. Skönt att se att hon fått komma hem igen.

 

Passade även på att träffa min fina tant. Som vanligt blev det diskutioner utöver det vanliga. Men åandra sidan finns där inga ämnen som vi inte kan diskutera. Allt ifrån avföring till relationer. Märkligt? Nja, inte så värst. Har man varit tillsammans i 16 år så är det inte så märkligt ändå.

Även hon märkte på mig att min tid i skåne har gjort mig väl. Hon beskrev mig på samma sätt som jag gjort. Jag är samma person, men mycket lugnare och framförallt starkare (även om det tog emot för henne att säga det, då hon innerst inne inte ville att jag skulle flytta. Men hon är ju såklart glad för min skull.) Det är rätt skönt att se att en sån sak syns utåt ifrån också. För jag har blivit starkare. Jag siktade inte på att bli superstark eller att få ett psyke gjort av stål. Allt jag ville var att bli av med det tyngsta och mest sårbara som sitter i min själ och i mitt psyke. Att slippa ha ett åskmoln i huvudet och en demon i mitt hjärta. Även om jag har en bra bit kvar att gå, så har jag kommit en bra bit på väg och det är jag stolt över! Man måste ge sig själv det, för varje framsteg är värt att firas.

 

Tant kom även med väldigt smarta ideér. Hon öppnade mina ögon igen åt vad jag kan tänka mig bli. Jag vill fortfarande hjälpa andra, men känner mig inte redo att bli psykolog. Något mitt i mellan kanske? Steget man tar innan man är redo att få den hjälpen man verkligen behöver. Jag vill hjälpa andra att inse att man inte behöver gå i ensamhet, att det faktiskt finns hjälp att få. Att det inte är så hemskt som världen och allmänheten säger. Att det faktiskt finns utbildade personer som bara lyssnar och inte "hjärntvättar".

Bevisa att det faktiskt kan hjälpa, bara man ger det en chans. Jag ska överväga saken noga, hitta fakta och läsa kring det för att se om det kanske vore något att satsa på. 

Eller om jag kanske är redo att börja planera in viktiga & personliga faktorer i mitt liv. Hm.

Stressmage. Halsbränna. Oro. Mer stress.

Ush, detta är inget vidare. Det känns som det börjar bli lite för mycket nu. För mycket som tynger på helgerna och för framförallt: För mycket sjukhus. Akuten, operationer, undersökningar. Det är inte för min del heller. Jag hade klarat det bättre om det var min egen del, men nu är det alla andra runt omkring. 

Ska ju upp till Norrköping på onsdag. Jag ska passa på att bli av med den värsta stressen som slagit rot i min mage. Tror jag behöver min familjs pedagogiska sätt. De känner mig ju trotts allt bäst och de vet ju exakt hur jag känner och hur min tankebana går. Det är lustigt, de har alltid rätt ord för mig. 

Även om det känns fel att säga, så kunde inte min stressmage komma "mer lägligt" eftersom jag ändå ska upp och vara husmor. 

Det värsta slog till i lördags, det blev så illa att jag fick gå hem från jobbet. Även om inte halsbrännan slog ut i uppstötningar så klarade jag det inte. Kände att det är lika bra att ta det lugnt INNAN de kommer. När de väl visat sig så är det ju "för sent". Köpte medicin och satte mig och började på Harry Potter maraton. Det underlättade faktiskt lite att sluta tänka. Ju mer jag tänker, destu värre blir det. Så därmed dom orden ska jag göra lite nytta och sen sluta tänka mer för idag.

 

Dock är det skönt att få prata av sig det. 

Dear Diary.

 

Jag har nog blivit rätt lat. Jobbade 9h i lördags och stod halva dagen i entrén. Har gjort det många gånger förrut, så varför är denna gången annorlunda? Jag har sån fruktansvärd träningsvärk i mina ben så det är hemskt. Haft det i två dagar nu. Hur otränad kan en vara? Jag har ju inte fått träningsvärk innan? Åandra sidan får jag väl skylla på att jag fick för mig att sitta på huk och leka största delen av dagen. Dvs vi kastade boll till varandra och lät kunderna få prova på leksaker. Känns ytterst tragiskt att få träningsvärk av en sådan sak. Men jag antar att det får bli någon form av wakeupcall. KANSKE borde röra på sig lite mer igen. 

Eller också ge sjutton i att sitta på huk så mycket, vilket låter lättare. LAT var det, ja. 

 

Kan även konstatera att 12 april i år har jag och R varit tillsammans i 2 år och 7 månader. Förlovade i 2 år och 2 månader. När hände detta? Vart tog tiden vägen? Jag klagar absolut inte, jag älskar honom extremt mycket och jag är glad att jag får ha honom vid min sida. Men det känns som tiden springer ur mina händer. Men åandra sidan spelar dagar, veckor, månader och år ingen roll längre. Jag vill se ett helt liv utan avbrott med denna man, och därför blickar jag inte på kommande "årsdag" på samma sätt. Visst, det är absolut något "att fira", men som jag sa, jag blickar snarare över resterande av tiden. Vi har inte ens firat 2 års dagen. Vi skulle åkt till Köpenhamn och hittat på något kul. Får bli i sommar istället, Köpenhamn är riktigt fint just då. 

 

Ska snart till Norrköping igen. Min mor ska (äntligen, även om jag är orolig) få en operation som hon verkligen behöver. Jag ska agera husa/hundvakt under ett par dagar för att underlätta för dem (mest far då han kommer vara ensam hemma under tiden). Ska faktiskt bli roligt att få komma upp igen, har inte varit där sen i julas. Sist jag såg dem var ju i slutet på mars då mor fyllde år, men har ju inte träffat hundarna sen julas och jag saknar dem enormt mycket. Saknar ju såklart min familj också. 
Jag åker iallafall 1 - 5 maj. Får se hur mycket jag hinner med när jag är uppe, ska iallafall försöka få klart på köket hos dem så de har ett renoveringsmoment mindre att tänka på. En måste ju hjälpa te så gott de går så att säga. Ska även passa på att fira syster då hon nyligen fyllde år. Har en riktigt fin present till henne från oss!

OOOCH till sist: 12 April hade jag haft mitt körkort i 3 år. Gött.

Oj. Det var länge sedan. Väldigt länge sedan.

Det har verkligen inte varit roligt att blogga, eller rättare sagt har jag slutat bry mig. Tolka det inte fel, jag älskar att skriva. Men på något sätt har jag tappat intresset just för en blogg.

 

Mitt liv? Hur allt är?

Vad kan jag säga. Jag bor fortfarande i skåne med min älskade sambo, mina små älskade råttor och min älskade katt. Jag jobbar deltid i en leksaksbutik i Malmö. 
Det har gått ca 1 år och 3 månader sedan jag tog mina saker och flyttade hit. Jag blev helt annorlunda. Inte som en annan person, men mitt perspektiv vidgades. Jag har lyckats lära mig att stå på egna ben, att ta tag i mina problem själv (någelunda) och jag biter ihop utan att knäcka tänderna. Såklart har jag ju mina nedperioder ibland (vilket är helt naturligt och normalt) men de kommre inte alls ofta. Jag har inte kvar den obehagliga krypande känslan på ryggen. Jag känner mig inte jagad längre. Här finns inget som skrämmer mig, här finns inget jag behöver gömma mig för. Men framförallt: Jag behöver inte titta 50 meter framför mig av oro att behöva möta mina järnspöken. Jag känner en lättnad som inte går att beskriva. Jag återfår min energi mycket snabbare nu när där inte är några energitjuvar efter mig. Såklart skräms jag fortfarande av nya människor, men inte alls i den befattningen som innan. Alla vill mig inte ont. Det enda som jag har att känna negativitet gentmot är att det är så långt till min familj. Men vi hörs så gott som varje dag så det är inte direkt så vi glidit isär på något sätt.

 

Jag kan väl säga att jag jobbat rätt mycket med mig själv. Jag har dock fortfarande svårt att visa vissa känslor. Men jag drar slutsatsen att det snarare tillhör personligheten än att det är ett "problem". Alla är olika och därmed går det inte att jämföra. Jag har även slutat att jämföra mig med andra. Bara för att en annan person "har det bättre" i mina ögon, behöver det inte betyda att jag har det dåligt. Absolut inte! Jag älskar det jag har. Nuet! Jag behöver inte hitta på saker 24 timmar om dygnet. Jag behöver inte vara den roliga, überglada eller supertrevliga. Jag behöver inte festa varje helg, vara social ofta eller träffa folk varje dag. Jag är en bekväm människa. Jag trivs att sitta i mitt hörn och pyssla. Att skissa, sticka och skapa i allmänhet. Och jag kan inte ångra det i efterhand, varför ångra något man uppskattar i nuet? 

Tänker man tillbaka på saker som "jag borde gjort det där istället för att suttit hemma vid datorn" så omvandlar man något till negativitet. Det finns ju en orsak till att man inte gjorde det. Man kanske uppskattade att sitta just då vid datorn, det kanske var något man ville eller innerst inne kände var rätt då.

Det finns ingen anledning att ångra saker.

Citerar mina favorit ord:

"Hade du verkligen viljat så hade du gjort det - eller åtminstonde försökt."

 

Vet inte om jag kommer börja blogga igen, kände mest för att bara skriva av mig lite för skojs skull!

Och jag orkar aldrig lägga in bilder.

Häng med på Instagram istället: Hikaoru