thuna

Hade du verkligen viljat så hade du gjort det - åtminstone försökt!

Ensam i ett rum fullt av folk

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Ibland kan man få den där känslan av ensamhet, trotts att man har någon nära hela tiden. 
Jag är en introvert person, jag trivs inte riktigt i större sammankomster och heller inte att umgås med folk för ofta eller för länge. Jag kan känna en skön stillhet när jag är i mitt eget sällskap. Så här är inte problemet.
Problemet kommer när man känner sig ensam inombords när man är med andra. 
 
Jag har alltid känt mig ensam i andras närvaro. Som om jag vore annorlunda på ett sämre sätt. Ungefär som ingen skulle förstå mig. Därför måste jag ofta förklara allt i minsta detalj, helt i onödan, när jag berättar om saker som hänt. För ingen kommer att förstå.. eller?
Vad är det jag förklarar? Kanske känslan. Kanske försöker jag förtvivlat beskriva allt i minsta detalj för att personen i fråga ska förstå känslan vid just de tillfällena. 
 
Men det är ett problem för sig. För fortfarande kan den där inombords-ensamheten hänga kvar. Man vet att den inte är sann, men den finns ändå kvar där. 
Det finns en del av mig som vill kunna prata om minsta lilla sak som försiggår i mitt huvud, men så finns där en till del som inte vill delge något till någon. Det blir en ständig konflikt men som den sist nämnda delen oftast vinner. Det känns för skamset, löjligt och korkat för att nämnas. Orora mig lite för mycket för att bli hånad åt saker som jag egentligen behöver diskutera med någon. 
Oftast slutar det i "du vet att jag skämtar va?" eller "Hah, ja kanske det?". 
Att jag ska ha så svårt att fatta egna beslut. Att jag ska ha så svårt att veta vad jag ska tycka om saker, situationer eller personer. 
 
Jag förstår inte människor. Jag vet inte hur jag ska agera kring dem. Jag kan dra på mig en roll som serviceperson, som den "hjälpande handen" och som vännen som finns där för dig. Men jag kan för mitt liv inte förstå mig på mänskligheten och hur den fungerar. Hur interagerar man egentligen? 
 
Hur känner man sig mindre ensam med andra? Eller är det kanske just den känslan som gör en orginell? Som gör mig till vem jag är?
 
-