thuna

Hade du verkligen viljat så hade du gjort det - åtminstone försökt!

2016-02-01

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Well, det har väl ändå hänt en hel del.
Går inte längre i terapi. Den avslutades i fredags med ett muntligt avgörande (går inte in närmare på vad det innebär). Kommer fortsätta gå till läkare en gång om året för utvärdering och uppdateringar. 
Men detta innebär inte att jag är "klar" som så många verkar vilja tro. Jag har en lång väg kvar innan jag har en funktionsduglig vardag där jag klarar av att gå på egna fötter. Och vem vet, jag kanske alltid behöver lite stödhjul vid sidan av? Och vem har rätt att säga att det vore något fel med det?
 
Jag vill ändå säga att jag kommit en lång bit på vägen. Jag har nog tagit fler kliv framåt än bakåt och jag är definitivt långt ifrån ruta ett. For now. Jag suger åt mig all framgång och lär av nedgångar istället för att bearbeta det som misslyckanden. DÄR har vi vad jag lärt mig mest utav.
Jag har lärt mig så oerhört mycket mer om mig själv, om andra och om hela situationen kallad "ångestrelaterad paniksyndrom". Jag har börjar lära mig att acceptera vad som är istället för att mota det vid grinden.
 
Jag har förhöjd ångest. Jag är högsensitiv. Jag får panikångest. Jag är en introvert person.
Jag accepterar det. Det är vem jag är och jag är helt okej med det. Jag är också väldigt trevlig, artig, rolig, kartig och kärleksfull. Jag älskar att bry mig om mina nära och jag lyssnar utan att tveka en sekund.
Jag lär mig konstant att acceptera mig själv för den jag är, att jag har mina "bekymmer" (som jag dessvärre fortfarande kallar dem) men det är okej. För vet ni vad?
Det är jag som ska leva med det. Lika väl som det kan tunnas ut och bli knappt märkbart - lika väl kan jag få ha det resten utav mitt liv. Så det finns två alternativ. Antingen genomlider jag skam över att aldrig mer klara av något. Att behöva förklara mig i skam varför jag inte vill/kan.
Eller så ACCEPTERAR jag att så här är det. Punt slut. 
Personligen har jag valt det sistnämnda. Jag har (börjat) acceptera mer och mer vad jag är och vem jag är. Visst, jag har vissa omständigheter som ibland kan sätta käppar i hjulet. Som ibland gör att folk vill skrika i en kudde eller slå huvudet i väggen (tro mig, det vill jag med ibland). Men det jag framförallt lärt mig:
Det är okej att ha sina begränsningar. Allt måste inte ske på andras premisser. Om andra inte kan acceptera dem, vad gör de då i mitt liv? För de som verkligen älskar mig försöker hjälpa till att hitta en annan lösning, precis som jag alltid gör. 
 
Jag tackar min behandlare så oerhört mycket för allt hon gjort för mig. För allt hon lärt mig. Och jag kommer aldrig glömma vad hon sagt och gjort för mig. Vill citera en sak hon sagt till mig vid flera tillfällen som jag vet kan passa till fler:
"I varje flock finns det en högsensitiv person. Det är den här personen som känner när faran närmar sig för att varna resterande i flocken så att fler kan överleva". 

Never more

Kategori: Mitt "riktiga" jag

""Aldrig mer", var vad du sa till mig
Du lova bättring, och mitt hjärta viker sig
Aldrig mer, blev som ett hot från dig
Tar min sans till ro och jag förlåter dig - Aldrig mer."
- Patrik Isaksson
 
Den här låten ligger djupt nedbäddad under min hud. Den har så många olika betydelser för mig att jag blir förvirrad av att höra den idag. Har blivit illa behandlad halva mitt liv på olika grader, olika sätt och olika människor att "Aldrig mer" har fastnat som en tatuering i mitt huvud. Men vem är det jag inte förlåter?
Mig själv. Jag kan inte förlåta hur jag alltid har och alltid fortsätter vara tyst när jag borde bli arg. När jag borde bli ledsen och när ett slag i någons ansikte är rättfärdigat.
Men jag klarar det inte. Och därför förlåter jag inte mig själv, för jag inte står upp för mig själv.
Den som svikit mig mest av allt, är jag själv. 
 
Jag må ha ett självförtroende som vet vart skåpet ska stå, jag vet att jag är bra på saker och ting. Men det är den där självkänslan som inte riktigt satt sitt frö i min själ. Att jag är bra som den jag är. Oavsätt om jag har problem eller ej. Oavsätt om jag är rädd för saker eller ej. Att jag inte behöver stå och ta mot hårda ord och hån.
Jag är bra, och en vacker dag hoppas jag att de orden blir till tveklös sanning i min värld.

Ensam i ett rum fullt av folk

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Ibland kan man få den där känslan av ensamhet, trotts att man har någon nära hela tiden. 
Jag är en introvert person, jag trivs inte riktigt i större sammankomster och heller inte att umgås med folk för ofta eller för länge. Jag kan känna en skön stillhet när jag är i mitt eget sällskap. Så här är inte problemet.
Problemet kommer när man känner sig ensam inombords när man är med andra. 
 
Jag har alltid känt mig ensam i andras närvaro. Som om jag vore annorlunda på ett sämre sätt. Ungefär som ingen skulle förstå mig. Därför måste jag ofta förklara allt i minsta detalj, helt i onödan, när jag berättar om saker som hänt. För ingen kommer att förstå.. eller?
Vad är det jag förklarar? Kanske känslan. Kanske försöker jag förtvivlat beskriva allt i minsta detalj för att personen i fråga ska förstå känslan vid just de tillfällena. 
 
Men det är ett problem för sig. För fortfarande kan den där inombords-ensamheten hänga kvar. Man vet att den inte är sann, men den finns ändå kvar där. 
Det finns en del av mig som vill kunna prata om minsta lilla sak som försiggår i mitt huvud, men så finns där en till del som inte vill delge något till någon. Det blir en ständig konflikt men som den sist nämnda delen oftast vinner. Det känns för skamset, löjligt och korkat för att nämnas. Orora mig lite för mycket för att bli hånad åt saker som jag egentligen behöver diskutera med någon. 
Oftast slutar det i "du vet att jag skämtar va?" eller "Hah, ja kanske det?". 
Att jag ska ha så svårt att fatta egna beslut. Att jag ska ha så svårt att veta vad jag ska tycka om saker, situationer eller personer. 
 
Jag förstår inte människor. Jag vet inte hur jag ska agera kring dem. Jag kan dra på mig en roll som serviceperson, som den "hjälpande handen" och som vännen som finns där för dig. Men jag kan för mitt liv inte förstå mig på mänskligheten och hur den fungerar. Hur interagerar man egentligen? 
 
Hur känner man sig mindre ensam med andra? Eller är det kanske just den känslan som gör en orginell? Som gör mig till vem jag är?
 
-

Slaped in the face by my demons

Kategori: Mitt "riktiga" jag

När ska det ta slut? NÄR? Det är inte ofta jag uttrycker mig i en desperat ton när jag får ner mina ord i text, men just nu känns allt för mycket. Är det inte det ena, så är det de andra och just nu är det allt känns det som. 
 
Det räcker inte med allt som har hänt, hela min hjärnkapacitet måste tydligen sättas på prov. Alla mina känslor och sinnen. Jag vet inte längre om jag ska gråta eller hyperventilera i situationer. Det handlar just nu inte om att klara av saker jag får panikångest över - det handlar om att klara av allt som händer bortom mina händer.
 
Just nu fick jag reda på att en utav mina föräldrars hundar, som jag varit med och uppfostrat och älskat, är påväg akut in till veterinären. Jag vet förloppet något som när om vad det handlat om, men nu verkar det som det tagit en vändning. Och det enda jag kan göra är att sitta i mitt hem - 42 mil bort - och vänta. 
 
Jag är högkänslig. Jag har en lättväckt ångest och kan därför få panikångest vid pressade situationer och platser. Jag går inte konstant med ångest, men när det händer något så skjuts mitt hjärta upp i halsen. Min mage vänder sig ut och in och jag kan inte kontrollera mig själv.
 
Just nu vet jag inte hur jag ska hantera mig själv. Jag har lärt mig att hantera mitt yttre vid alla situationer, men efter det senaste året har den fasaden spruckit. Just nu må jag verka lugn och sansad, och det kanske jag är. Men inom mig löper alla känslor amok. Ångesten ligger som en bisvärm i magen redo att sprida sig till resterande av kroppen.
 
Vad kan jag göra? Vad borde jag göra?
Vad ska jag ta mig till? 
 
Jag kan bara sitta här med tårar i ögonen och vänta på svar. 
Snälla.. Snälla...Snälla.. 

loneliness has always been a friend of mine

Kategori: Mitt "riktiga" jag

En dag som denna, såhär dagen innan jul, bör inte känslor som dessa existera. Men istället för förväntanfull, glad och i ett lugn så stormar det inom mig. Från ingenstans kröp de gamla känslorna över mig, tog över mig och släpade in mig i skuggorna jag trodde jag flytt från.
Från ingenstans, på bara en sekund, hamnade jag ner i mitt hål igen. Känslan av att allt raserar kring mig. Känslan av att vad jag än håller hårt om, rinner genom mina fingrar. Känslan av att veta om felet.
Och jag kan inget annat än instämma. För jag kan inte tillåta mig själv att glida med, få ha ett lugnt liv och njuta av lyckan som finns omkring mig. 
 
Varför?
 
Jag kan inte tillåta mig själv leva i illusionen av att allt är bra, när det inte är det. Jag har många problem, jag skapar många problem. Mina problem blir till en börda för andra och jag kan i tystnaden höra de trötta suckarna. För jag vet hur jobbigt det är. Jag vet hur frustrerande det är. Men kärleken mellan alla banden är starkare än vad ångesten är. Jag vet det. Men i mitt huvud finns en timer. Och den tickar ner mot noll. För all kärlek i världen har ett pris. Ett tidsslut. Och om jag inte vill att tiden ska ta slut, så måste mina problem halveras så fort som möjligt. För vad händer när tiden tar slut? När jag står på mina egna ben utan stöttepelarna? När de sista sandkornen glidit mig ur händerna?
 
Fortsätt le. Fortsätt bita ihop. Fortsätt pressa.
Bryt ihop, för att sedan bita ihop.

There has to be no reason

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Det har gått lite sisådär på senaste tiden. Vill inte säga dåligt, men heller inte smärtfritt. Vissa dagar har varit lite tyngre än andra, och jag tror mycket har att göra med att vi ställt om klockan. Det brukar påverka mig under en period. Utmattning, att man vaknar om nätterna. Vaknar för tidigt. 
Det får ta sin tid att finna tillbaka till rytmen igen helt enkelt.
 
Sen har känslor varit turbulenta inom vardagen. Vissa dagar, som jag precis nämnde, har varit tyngre än andra. Det har varit lite svårare att ta tag i det som borde tas tag i. Att komma iväg ordentligt. 
Det finns de dagarna när ångest ligger som ett litet moln över huvudet. Det finns där, men den bryter inte ner i ett regn. Men den är ändå där och gör sig påmind. De dagarna är svårare, för gränsen mellan att låta det regna och låta det vara enbart molnigt är väldigt tunn. Jag har tur som har väldigt förstående personer kring mig, även i den offentliga delen som arbetslös, som förstår min situation och som tillåter mig att ta saker i ett lungare tempo. Som ser att det inte hjälper att kasta sig in och tvinga sig själv till något som kan komma slå tillbaka i ansiktet. 
Och jag är tacksam. Så oerhört tacksam!
 
Idag hade jag läkartid på mottagningen. Jag skulle få läkarintyg på att jag inte klarar av att åka tåg. Att jag har problem med ångest. Att jag kan få panikångest i sammanhang, som inte alltid går att förklara mer än att jag är utmattad och inte riktigt återfunnit en självsäkerhet.
Detta besöket var jobbigt. Av vilken anledning vet jag inte helt själv. Det bara var det. Jag kände, när jag väl satt i stolen, hur mitt ansikte började koka. Jag hörde själv hur min röst darrade en aning och att jag hade svårt att slappna av i axlarna. 
Men jag hade min underbara och högt älskade sambo med mig som stöd. Som mitt extra självförtroende. Som min extra röst. Det gjorde det enklare för mig, att bara ha honom med. Och jag är så tacksam att jag har honom!
 
Det är inte alltid lätt att förstå. Att riktigt hänga med på vad som händer. Men när man tillslut inser att det bara är, som det är. När man accepterat att "så här är det". Då blir saker och ting lite lättare att hantera. 

Is anybody there?

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Idag skedde något jag inte riktigt kunnat förutspå eller ens föreställa mig. Min hjärna hamnade i ett kortslutet tillstånd. Kan varken säga att det var obehagligt eller behagligt.
Det var bara.. tomt. Jag var "inte där".
Scenario: Massor folk i en kurslokal. Från att ha varit standard antal som vi brukar vara, till att helt plötsligt fördubbla omfånget. Jag tittade ner i papprena i ca en minut. EN MINUT. När jag tittade upp igen var det helt fullt i rummet. Jag vet inte ens hur jag reagerade. Min hjärna hamnade i någon sorts frånkoppling och allt jag kände var.. trängsel. Det var precis som jag inte "hann" få ångest ner i magroten. Låter bra, eller hur?
Dessvärre inte. Efteråt var luften så tung att jag inte förmådde mig att ta djupare andetag. 
Var på bristningsgränsen till tårar hela tiden. Jag vet inte vad som hände eller varför..
 
Men såhär efteråt: Jag är utmattad och har en klump i magen. Jag har fortfarande inte kopplat vad som hände. Men känns inte direkt behagligt på någon nivå. Närmsta känslan jag kan jämföra med är nog snarare rädsla. Och jag är fortfarande på gränsen till tårar.
 
Vad hände med mig?

I saw the light passing me by

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Det finns bra dagar. Sen finns det dagar som denna, när självförtroendet sviker min själ.
Det finns orsaker, det finns absolut inga orsaker. Men med bagage fastkedjat kring ens midja så tyngs varje steg ner lite extra under dagar som denna. Vad kan jag göra åt det?
Vad kan få tårarna att släppas utan den extrema huvudvärken? 
 
Låt det ske. Det är vad som behövs. Bara låt det ske. Förr eller senare stiger självförtroendet igen, och då med viljestyrkan att ta sats för var steg som behövs för att gå framåt.
 
Men för studen får kedjorna dra ner min hastighet. Jag tänker tillåta folk att springa ifrån mig den här gången. 
Som jag tidigare sagt: När en positiv känsla kommer till mig igen, kramar jag åt den så hårt jag kan.

Bring my demons into the light

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Mitt skrivande har blivit sänkt till grunden. Jag har fått problem att formulera mig, att skapa ord. Det har hänt alldeles för mycket för att jag ska kunna hinna med.
Jag försöker undvika att läsa det jag skrivit tidigare, precis innan jag skriver ett inlägg. För det blir lätt att jag undviker att skriva orden - eller rättare sagt känslan - som jag har just nu, just för stunden. För de orden jag skriver för studen är de som är äkta. Ingenting är redigerat utefter ett annat inlägg. Därav kan jag uppfattas som upprepande, tjatig eller kanske glömsk.
 
Jag har fortfarande problem med tåg. Jag kan för mitt liv inte föreställa mig själv frivilligt gå på och tillåta dörrarna slå igen bakom mig. Jag kan fortfarande inte koppla av och njuta av mat i andras närvaro. Jag kan inte minnas sist jag åt på restaurang utan en enorm betongklump i bröstet.
Å ena sidan känns det som en ond cirkel som jag ständigt vandrar i, men å andra sidan försöker jag dra mer lärdom. Att se det positivt. Även om där inte finns någon positiv tanke i åsyn så gräver jag fram den. För utan någon positiv känsla går jag under. 
 
Hur lyckas man? Hur klarar man av att tänka positivt i en omöjlig situation? 
Man måste. Det finns inget annat svar. Hur pissigt en sak än är, så måste man tilllåta sig själv bli glad, STOLT för den minsta bragden man vinner. Därför finns delmål.
Sluta fokusera på "JAG SKA KLARA DET, JAG MÅSTE". Fokusera istället på: "Jag ska klara av att titta på ett tåg utan att blunda, utan att springa därifrån, utan att hålla för öronen". DÄR har du ett delmål.
För många är det ingenting, men för mig betyder det världen. Att klara en sådan "enkel" sak för andra, är att springa 1 mil för mig.
Och jag tillåter mig själv att bli stolt. Jag tillåter mig själv att bli glad. För det förtjänar jag.
Det är jag som ska klara detta, ingen annan. 
 
Jag kan till och med erkänna att jag, efter att klarat ett delmål, ringer min familj. Men glädje i rösten, stolthet i ryggen och tårar i ögonen berättar jag för dem att jag vunnit en positiv känsla.
För att man ska kunna vinna över sina spöken, måste man tillåta sig själv en positiv känsla.
För har du en positiv känsla, om så en minimal, så bibehåll den. Krama om den hårt och känn värmen. För i mörka tider behöver man ett litet ljus. Att få en positiv känsla i en tuff situation betyder allt.

Forever and ever the scars will remain

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Jag känner mig lite dubbelmoralisk ibland. Ena sekunden känns det som om jag inte haft perioder särskillt ofta, i nästa känns det som om de aldrig släppt. Men jag börjar inse varför det upplevs som dubbelmoraliskt i mitt huvud. Det är ju trottsallt ärr som aldrig försvinner. Precis som min rubrik enkelt förklarar (det är meningar från Breaking Benjamins låt "give me a sign).
 
Det här året har varit hemskt. Det har hänt alldeles för mycket som dragit ner mig så hårt i backen att min skalle skulle kunnat krossats. Mitt hjärta har gått itu gång på gång och dåliga nyheter har dykt upp inpå varandra hela tiden. Jag har inte viljat prata eller skriva alls om det, för varje gång jag tänker så bryter jag ihop totalt. Det har varit alldeles för mycket. Till och med en person utan mina "åkommor" skulle bli psykiskt knäckt.
 
Det är med stora, ändlösa tårar och ett krossat hjärta jag skriver detta. (Nej, jag och R har inte gjort slut!)
September månad fram till mitt på oktober raserades min värld. Jag har inte haft sådan panikångest på flera år. Jag blev under 1½ månad av med 4 nära i mitt liv. 4 STYCKEN. Det är mer än någon klarar av. Jag mådde redan dålig innan allt hände, men efter detta kortslöts min hjärna totalt. Jag kunde inte andas, äta, sova, jobba, prata. Jag fick en sådan extrem värk i bröstet och min kropp krampade så hårt att jag trodde jag skulle spricka. Det gör jag fortfarande.
 
Vi ägde 5 djur innan. Tre katter och två råttor. 
I början på september fick jag reda på att min yngsta katt (Sheeba som hon hette) hade FIP. För er som inte vet vad det innebär, så är det kort sagt katt-aids. Det går inte att bota, knappt att bromsa. Försöker man bromsa det i ett så långt gånget stadie som hon var i så drar man bara ut på lidandet även om hon "inte har ont". Hon blev knappt 6 månader och vi fick avliva henne samma dag som vi fick beskedet, knappt en halvtimma efter samtalet kom. Min lilla flicka fick vara hos oss i 1 månad. Jag älskade henne redan från dag 1. Det gör jag fortfarande.
 
Direkt efter (en eller två dagar efter, kommer inte ihåg pga panikångest) dog min yngsta råtta Rozie. Hon hade fått cancertumörer (vilket inte är ovanligt för hanar, för det visade sig ju att hon var en hane). Hon väntade på att jag och R skulle komma hem från ett ärende, innan hon sakta somnade in våra händer. Hon hade väntat på oss. Och jag har sån fruktansvärd ångest och såna extrema skuldkänslor över detta. Just att hon suttit och väntat på oss! Min älskade blev ändå 1½ år, vilket är lång tid för en råtta med en sådan allvarlig sjukdom. Vilkorslös kärlek, det är exakt vad vi hade och jag kommer alltid bevara detta tryggt och djupt inom mig.
 
 
Någon/några veckor senare fick jag och min syster ett sms från pappa. Farfar hade somnat in på sjukhuset. Jag kände inte min farfar så väl, men det gjorde ändå ont. Mest för pappas skull. Han blev rätt gammal, men han hade blivit sjuk och inlagd på sjukhus under observation. Han hade somnat in under natten.
 
Bara några dagar senare somnade min gamla katt Matilda in. Hon bodde hemma hos mamma och pappa då hon var gammal och behövde trygghet hos de hon känt hela livet. Hon blev hela 15 år! Mamma hade hittat henne den morgonen och smsade mig och syster. Min älskade Huldi, som jag växt upp med. Som jag har så oändligt många minnen med. Som jag fått obegränsad och kravlös kärlek från. Som jag älskat i evigheter.
 
Mitt liv har helt vänts upp och ned. Jag behöver nog inte beskriva mer ingående än att mitt hjärta är i tusen bitar. Jag har haft sådana fruktansvärda panikångestanfall den senaste tiden att jag inte längre kan hålla koll på mitt välmående. Jag vet verkligen inte hur jag mår längre. Jag kunde inte äta på väldigt länge, men tvingade mig själv ändå. Jag har tvingat mig själv att jobba bara för att kunna fokusera på något annat. Det har knappt gått, men jag har fejkat så hårt att min självkänsla och självrespekt är som bortblåst. 
 
Jag har sakta men säkert försökt bygga upp mitt inre, men jag slår hela tiden undan benen på mig själv. Jag har sådana fruktansvärda skuldkänslor och sån extrem ångest hela tiden. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Vart jag ska ta vägen. Allt jag vet och lärt mig är att man alltid kan låtsas som ingenting utåt till. Jag visar mig stark för andras skull. Precis som jag alltid har gjort.
Jag är i ett stadie där jag uppskattar de som orkar med mig. Men att jag samtidigt inte bryr mig om mig själv längre. 
 
Jag saknar er så fruktansvärt mycket att det värker varje dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på er och varje gång jag hör era namn, ser era platser, ser bilder på er eller bara tänker på er så bryter jag ihop i tårar. 
Jag älskar er så fruktansvärt mycket, det kommer jag alltid att göra ♥

Konflikträdsla

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Jag har alltid varit något utav en hackkyckling. Jag vill inte säga slagpåse, för det har aldrig skett. 
Men jag har alltid haft extrema problem med konflikter, oavsätt om det gäller mig eller inte. Jag kan inte ta en konfrontation utan att bli rädd. Nu har jag sällan gjort extrema fel och hettsat upp något på ett sådant sätt så jag kan inte direkt dra en parallel. Men det är rädslan som faktiskt gjort att jag inte hamnat i en situation.
 
Jag vill inte skylla min rädsla på någon för det tjänar jag ändå inget på. Visst, jag har varit med om ett par personer som bli aggresiva och försvarslystna. Det har skrämt mig, men det är ingen anledning. Jag ser hellre till att ligga på den bra sidan hos alla (även om jag inte bryr mig om vad folk tycker om mig) än att göra någon förbannad.
 
Det är nästan värre att bli påhoppad över internet då du inte har en sportslig chans att försvara dig. Det är så lätt att skriva alla ord, hot och kränkningar. Då sitter man där, läser en text du egentligen inte behöver läsa, och sedan sitter du och tar åt dig. Om personen ifråga skulle våga ta det i verkligheten så har du åtminstonde ett ansiktsuttryck och kroppspråk att gå efter. Man kan se vad personen tycker. Även om det är skrämmande så är det bättre. För ett par år sedan blev jag trackasserad över internet, men i verkligheten låtsades man som ingenting. Det var av en person jag umgicks med. Men eftersom jag var så extremt konflikträdd så teg jag.
Idag vet jag bättre. Hoppar någon i min närhet på mig över internet så ifrågasätter jag i det verkliga livet. För vågar man inte ta det öga mot öga så kan man lika gärna hålla det inom sig. Jag ställer mig inte och skriker eller skäller ut personen utan jag frågar artigt vad personens fel är. Vart han/hon fick idén från. 50% av gångerna är allt missförstånd. 
 
Det är lika jobbigt när det uppstår konflikter mellan andra parter, där jag inte är inblandad. Jag har väldigt svårt att vara i närheten av det och lyssna. Jag lägger mig ytterst sällan i då det inte angår mig. Men när jag märker att det är påväg att gå över styr så hoppar jag i med livboj och skyddssäker väst. Hur rädd jag än är, ställer jag ändå upp. Även om det bara kan vara för att avleda agressionen.
 
* Stor del av min konflikträdsla bottnar i att jag var utstött som ung. Det är verkligen inte lätt att vara i en sårbar situation som liten. Man har inte en chans i världen.
 

Två små båtar möttes på ett hav

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Nu var det ett tag sedan jag skrev av mig. Har mått rätt kasst ett par dagar kan jag väl erkänna. 
Men innan det så kan jag prata lite om att jag "var på bråvallafestivalen". Kan inte direkt påstå att jag egentligen var där så mycket. Meningen var att jag skulle campa och vara där så gott som alla dagar. Men på vägen upp så stressade jag i onödan. 
Första dagen när vi lämnat alla saker på Bråvalla så åkte jag, sambon och en polare hem till mina föräldrar för att fira att jag och sambon fyllt och skulle fylla år. Där brast det för min mage. Jag var så omedvetet stressad att min mage fick kortslutning. Efter mat och fika och hela köret så hamnade jag på toa. Mådde så fruktansvärt illa och hade en sån enorm smärta i magen att jag inte kunde resa mig från golvet. 
Det slutade med att min sambo övertalade mig att stanna hemma istället då jag verkligen inte mådde bra. Och tur var väl det, för smärtan gick inte över. Jag har idag fortfarande problem med magen och äter magmedicin varje dag tills det går över. Magkatarr är verkligen inte att leka med. 
Men jag såg iallafall banden jag ville se så jag är mer än nöjd med det. Rammstein var det absolut bästa jag sett i hela mitt liv och jag hoppas så innerligt att jag får se dem nästa år igen.
 
Nu över till det tråkiga (dessvärre). Min älskade lilla Rozie (en utav råttorna) fick knölar för inte så länge sedan. Vi var hos veterinären där de konstaterade att HON tydligen är en HAN vilket vi blev helt ställda på då ingen sett det innan. Han har iallafall cancer. Vill för tillfället inte gå in mer på saken då jag bara kommer bryta ihop än en gång. Därför har jag varit oerhört ledsen och mått dåligt. Det underlättar ju inte det hela med magatarr åt något utav hållen. Men som ni kanske förstår så kommer en bit utav min själ att slitas bort och mitt hjärta kommer brista en del snart. Kommer vara ledsen. Och jag kommer tillåta mig själv att bli det, att gråta och att bryta ihop. 

Min "borta-matfobi"

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Fobier. En vanlig åkomma och de flesta har minst en. Oavsett om det är medvetet eller omedvetet så tycker vi alltid något är obehagligt. Bara för man inte får panikångest av orsaken så betyder det inte att det inte kan vara fobi. I vissa fall kan fobier kopplas ihop med tvångstankar. De utlöser oftast varandra i mer eller mindre faktorer. Och som ni kanske förstår vid det här laget så har jag en hel del fobier och en hel del tvångstankar. Dom är mycket mildare nu än vad de har varit tack och lov. När jag var yngre fick jag panikångest för minsta lilla. Det kunde vara allt från att trampa på en brunn till att gå fel antal trappsteg. Till och med om jag gick på fel trappsteg med fel fot. Jag tror inte att jag kommer skriva ner alla tvångstankar jag gått genom (och går genom) då det kommer ta upp ett helt inlägg plus att det kanske inte är så intressant att läsa. De enda intressanta vore kanske att någon känner lika dant. Kanske kan göra ett inlägg någon gång med bara punktform på olika sorters tvångstankar som gått genom mitt huvud i mina levnadsår. 

Men nu tänkte jag fokusera på något viktigare, nämligen min matfobi. Vet inte om jag kan kalla det matfobi egentligen då jag inte har problem med att äta generellt, men jag har aldrig fått ett svar på vad det kallas. Som jag skrivit tidigare så har jag svårt att äta borta. Sen jag var ca 11 år har jag gjort allt för att undvika att äta hemma hos andra, äta på restaurang och på ställen jag vet att folk finns. Så många gånger som jag, när jag var yngre, skyllt på att jag redan ätit eller att jag inte alls varit hungrig. Den enorma panikångesten som drar sig genom hela kroppen är den absolut värsta känslan jag varit med om än så länge. Det handlar inte om att folk ska titta på mig, att jag äter konstigt eller att maten ska vara äcklig. Det är något mer invecklat än så, för jag kan själv inte ens förklara varför. Att äta borta har alltid varit en mardröm för mig. Ville aldrig gå hem till andra för att riskera att få frågan: Vill du ha mat?

För även om man säger Nej tack, så propsas det ändå. Familjer vill ju bara väl och det är väldigt snällt av dem. Jag ser absolut den generösa tanken då det är en familjär situation. Mat förenar människor helt enkelt. Om det inte vore så att man blir spyfärdig innan maten ens är färdig för servering.  Så fort någon frågat mig om jag vill komma över på besök så är det första som slagit mig i huvudet "jag kan inte äta hos dem..", "de kommer fråga om jag vill ha mat..", "jag kommer bli tvingad att äta.."Ett evigt ältande som gjort att jag många gånger stannat hemma då ångesten tagit över mig så totalt. Att bara tänka "äta borta" ger mig en stor knut i magen och illamående. Det har blivit en så stor sak (det är ju jag själv som gjort det till en stor sak) att det inte varit möjligt att avvänja det. 

Tänk dig det här: Någon frågar dig om du vill göra det du ABSOLUT mår sämst av. Det som får dig att bli helt kallsvettig, yr, spyfärdig och svimfärdig. Du känner verkligen hur svetten rinner samtidigt som du fryser något kopiöst. Du har en stor sten i magen, du tvingar ner uppstötningar samtidigt som du försöker att inte svimma.

Exakt så känns det för mig. Ren och skär panikångest. 

De senaste tre åren har jag dock blivit bättre på det. Långt ifrån "frisk", men bättre. Jag har tvingat mig själv flera gånger att sitta kvar vid bordet. Tagit pyttesmå tuggor samtidigt som jag öst in dricka i munnen. Mina tuggor bestod alltså av 10% mat och 90% dricka. Det var en riktigt stor sak för mig, att jag satte mig och SATT KVAR. Jag trotsade min fobi och pressade mig själv till det yttersta. Det är fortfarande många ställen som jag inte klarar av att äta på eller hemma hos. Men de få ställena jag lyckats stanna kvar på har blivit lättare och lättare. Det har inget att göra med sällskapet. Det kan vara världens mest underbara personer, men jag reagerar ändå. Ibland kan allt börja riktigt bra, men sen mitt i middagen får jag den där rysningen över ryggen och börjar må dåligt. Oftast går jag ifrån och går på toa för att skölja händer och ansikte med iskallt vatten (det hjälper vid panikångest att ha kalla händer) eller tar av mig något klädesplagg (alternativt viker upp byxorna). 

Detta är en oerhört pinsam sak för mig. Jag skäms varje gång det händer och känner mig så oerhört oförskämt och oartig. Det är så svårt att prata bort en sån här sak.

- Vad maten inte god?
- öh, eh jodå!
- Men du har ju knappt ätit?
- ehm.. nja.. nje.. alltså..

Så brukar det låta. Varje gång. Och jag skäms öronen av mig. Just känslan av att verka oförskämd, otacksam och oartig bränner i hela kroppen. Jag tar aldrig mycket mat på en gång då jag aldrig kan vara säker på att jag klarar av att äta det. Finns det sallad så lägger jag på mycket av detta då det är kallt. Kallt = bra, lätt. Om första lilla portionen gått ner och jag inte känner något så kan jag förmå mig att ta lite till. Men aldrig så mycket att det blir mycket kvar på tallriken. Så oförskämd vägrar jag vara. Jag ser även till att aldrig äta mig så mätt att jag hamnar i matkoma för det kan även orsaka illamåendet. Att sitta och må illa är ju trotts allt bland det värsta som finns. Men de gånger jag lyckats äta borta så har jag sett till att äta tills jag är lagom mätt, och sen är det bra. Då känner jag mig så oerhört stolt att jag nästan vill spricka. Jag vill säga det till alla hur stolt jag är, men jag håller det för mig själv. För hur ska jag kunna förklara det till andra?

De som jag berättar det för efteråt är min familj. De vet exakt vad jag går genom och vet hur jobbigt detta är för mig. Och varje gång jag sagt "jag lyckades!!" med glädjetårar i ögonen så har jag alltid fått en superglad röst i andra änden som säger "bra! härligt!! Du är jätteduktig!!".

Det handlar inte bara om att få höra att jag gjort bra ifrån mig, även om det såklart är gött med beröm, utan det är en del av min "rehabilitering". För varje gång jag lyckas med "det omöjliga" så noteras det hos min familj och vi kan diskutera saken. Hur kändes det? Vad åt ni? Hur mycket klarade du av att äta?
För min del har det hjälpt enormt mycket med just det stödet. Att få berätta att jag lyckats. Det gör mig starkare och ger mig en bättre inställning. Det tar mig ett steg längre, för nästa gång jag kanske får panikångest så kan jag ringa dem och de påminner mig om hur det kändes sist när jag lyckades. 

Jag blir som en liten flicka som stolt visar upp vad jag lärt mig i skolan. 

Det blev en oerhört lång text den här gången, men det är så svårt att förklara tydligt i ett kort inlägg. Men jag hoppas ni kanske förstår lite mer hur jag känner och hur jag reagerar. Och framförallt: VARFÖR jag gör som jag gör när jag sitter vid bordet. Varför jag beter mig konstigt. Det är inget jag frivilligt pratar om vid bordet för det kan ibland bara göra saken mer pinsam, utan det som hjälper bäst är att låtsas som ingenting och inte fråga förrän efteråt. 

Om jag äter ute med någon i min familj så är det bästa att låta de sköta det. Äter jag ute med Richard så är det bäst att låta honom sköta det. För de vet mer exakt vad som händer och har fått mest erfarenhet av mitt problem. Det är såklart svårt att låta bli att hjälpa till och jag är jätte tacksam för de som vill försöka hjälpa mig! Men det är mest den där lilla tryggheten hos dessa personer som behövs just då. Efteråt när de är "över" så kan man fråga hur mycket man vill. För som ni kanske har förstått så är jag en osäker människa och osäkra människor har ett behov av någon form av trygghet. Det kanske låter som ett stort ansvar att lägga på någon annan, men jag har frågat i förväg och dessa personer har accepterat det. 

Undrar ni över något, så vet ni hur ni får tag på mig! 

 

* Skriver inte saker för att få sympati utan för att lägga fram fakta. Verkliga problem som för andra kan vara hur konstiga som helst. 

Tack!

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Wow, jag är helt mållös. Det är helt fantastiskt att se hur många det är omkring en som bryr sig. Har fått en del respons för mitt förra inlägg och det känns som jag nådde ut till fler än jag hoppats på. Tanken med inlägget var att folk skulle få lära känna en del av mitt riktiga jag. Det jag skrev är något jag levt med hela mitt liv och därför "förtjänar" (även om det må vara fel ordval) de omkring mig att få veta hur jag är. Vem jag är. Jag har många "problem" inom mig, men detta ämne är ett av de största och vikigaste att veta om. Tack snälla ni för ni respekterar detta och för att ni respekterar mig. Jag har lovat mig själv att bli bättre på det, men det är verkligen till stor hjälp att få stöd från andra. Att veta att andra har det i åtanke och att de vet räcker för mig.
 
Jag kommer steg för steg att ta upp känsliga ämnen här i bloggen när jag känner mig redo för det. Det är en väldigt svår sak att göra då jag hela mitt liv låst det inom mig. Så bli inte besvikna om det inte är en stor grej för er då det är en enorm grej för mig. Att bara få ner allt i text är svårt, men att sedan publicera det och låta er ta del av det är ännu svårare. Men det kommer hjälpa. Jag har absolut inga problem att prata om det om folk ställer frågor, men när det gäller att skriva öppet och ärligt från hjärtat på det sättet så är det oerhört jobbigt. Jag visar ju trottsalls mina svagheter och min sårbarhet. Om ni undrar över något så fråga! Jag skäms inte för något och jag svarar mer än gärna på frågor då det blir enklast för mig att berätta. Det behöver inte vara genom bloggen eller facebook, undrar man något just den stunden man är med mig så är det bara att fråga. Jag tar inte åt mig och jag mår inte sämre av att prata om det. Är det ett för känsligt ämne så säger jag det. 
 
Varför jag skriver detta och varför jag öppnar mig är för att jag någon gång i livet, oavsätt om det är genom min text i dagsläget eller i framtiden, så vill jag kunna hjälpa någon annan som kanske går genom samma process. Att bara veta att man inte är ensam ger styrka. För ensam är man verkligen inte. Alla är olika men en del kanske känner igen sig i något. Trotts att jag bara är 22 år (snart 23) så har jag gått genom en livstids prövningar. Jag säger inte att jag haft det super svårt eller har haft det värre än någon annan. Men jag har en hel del erfarenheter inom "må dåligt" genren och vet en hel del om just panikångest, fobier och tvångstankar.
 
Allt jag vill är att hjälpa andra. Om jag så når en enda person så blir jag lycklig. 

En del av mitt riktiga jag

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Just nu i denna stund känner jag mig lugn. Det gör inte ont i magen, jag har inte ångest och det vilar en lättnad inom mig. Just denna stund tänker jag ta vara på helt och hållet. Hur morgondagen än ser ut och hur än helgen kommer utspela sig är i framtiden. Jag tänker njuta så mycket jag kan just nu.
 
Har de senaste veckorna mått sisådär kan man väl lugnt säga. Ångest på ångest. Det var länge sedan den känslan smög mig om ryggen. Detta medföljde även osäkerhet vilket ledde till att jag mått dåligt vid situationer som inte ens har någon betydelse. Jag tänker nu berätta hur jag fungerar, något som bara de som känner mig allra bäst märker av och vet orsaken. Det kanske inte är en stor sak för andra, men för mig kan det förstöra en hel dag.
Så fort jag känner mig osäker så får jag ångest. Ibland panikångest, men oftast bara ångest. När detta händer så börjar jag kallsvettas, må illa och får en känsla av att vilja rymma. En "vanlig" känsla som vi människor har inprogramerat i oss som ska utlösas när vi är i fara.
Men i mitt fall så har något hamnat snett och jag utlöser den känslan när något är nytt och utom mina rutiner. När jag känner mig pressad, ska äta borta/ute och när jag måste göra något som känns jobbigt. Låter som en lätt sak att komma över? Om de vore så väl. Detta har förstört en stor del av mitt liv, att jag reagerar så starkt på små saker. Jag har i dessa fall bara två alternativ: Fly eller tvångsstanna. Förr flydda jag, bokstavligttalat. Jag försvann från platsen. Idag har jag lärt mig att jag måste tvinga mig själv att stanna, annars blir det aldrig bättre. För varje gång jag tvingar mig själv stanna och pressar ner ångesten från magen till benen så går det lättare. Men det är verkligen inte lätt. Jag har fortfarande mycket att träna bort och lära mig. Det är därför jag säger "rehablitering". För det är exakt vad det är. Jag måste komma upp på benen och arbeta hårt steg för steg en bit i taget. Om jag så måste göra om samma process 1000 gånger.
 
Så om ni tycker jag är tråkig, slö, jobbig, gnällig, feg och löjlig så vet ni nu varför. Jag är en rädd, osäker människa med allt för mycket onödiga tankar i mitt huvud. Det är aldrig meningen att låta det gå ut över någon annan men ibland kan jag verkligen inte hjälpa det. Det är många gånger jag brytit ihop för jag känt mig så patetisk. Det gör jag fortfarande, men det är något jag jobbar extra hårt med. Att kunna socialisera mig och att kunna göra saker. Det tar mycket energi, men jobbar man på det bit för bit och dag för dag så klarar man det tillslut. Det går inte över på en natt och man kan inte göra allt på en gång. Men för varje helvetesminus man "överlever", destu mer vinner man på det i slutändan. För det är bara jag som kan ändra mitt beteende. 
 
Jag har tack och lov världens mest underbara familj, sambo och vänner som står ut med mitt beteende. För det är svårt att förstå och jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara att gå genom detta för min skull. Det är många gånger jag fått höra hur löjligt det är och hur feg & barnslig jag är. Det jag fått lära mig mest är att bita ihop. Att ibland måste man bara göra det, hur hemskt det än är. Och det är det enda som hjälper.