thuna

Det där gjorde ont. Sved som bara satan. Men jag kommer aldrig medge det för dig. För jag låser in sånt hädanefter. Har svurit att aldrig mer säga det jag brukade. Och den här gången, kanske det äntligen blir ett slut på det hela..

Det gör ont. Det är förkrossat och blir åter till inget. Det kommer försvinna som med dammet i vinden. Det som en gång betydde något, börjar sakta sina ut. Åtminstonde från ena hållet. Men jag är inte bitter. Jag kommer bita ihop, jag kommer stå starkt för att sedan gå min väg in i glömskan. Du ska aldrig mer se mig i såsom dagsljus som mörker.

Det var som ett slag i ansiktet. Ett omedvetet som för mig blev medvetet. Ett slag, som fick till följd att ådrorna sinade på blod. Allt fryser till is för att sedan spricka och bli till damm. Jag är en kropp, full med damm som väntar på att dammas av. Men dammet kommer ligga kvar, för det blåser inte bort på ett tag.

Det är som början på en saga, "det var en gång". Men vi vet ju alla vart den sagan leder. Vi vet att det slutar så som alltid ".. lycklig i alla sina dagar". Må så ske som i alla forntidens sagor. Mår så ske, att det bli ett slut på det allra sista kapitlet.

Det gjorde ont. Det sved. Det brände.

Men jag kommer stå stark för att sedan gå min väg in i glömskan..