thuna

Well, det har väl ändå hänt en hel del.

Går inte längre i terapi. Den avslutades i fredags med ett muntligt avgörande (går inte in närmare på vad det innebär). Kommer fortsätta gå till läkare en gång om året för utvärdering och uppdateringar. 

Men detta innebär inte att jag är "klar" som så många verkar vilja tro. Jag har en lång väg kvar innan jag har en funktionsduglig vardag där jag klarar av att gå på egna fötter. Och vem vet, jag kanske alltid behöver lite stödhjul vid sidan av? Och vem har rätt att säga att det vore något fel med det?

 

Jag vill ändå säga att jag kommit en lång bit på vägen. Jag har nog tagit fler kliv framåt än bakåt och jag är definitivt långt ifrån ruta ett. For now. Jag suger åt mig all framgång och lär av nedgångar istället för att bearbeta det som misslyckanden. DÄR har vi vad jag lärt mig mest utav.

Jag har lärt mig så oerhört mycket mer om mig själv, om andra och om hela situationen kallad "ångestrelaterad paniksyndrom". Jag har börjar lära mig att acceptera vad som är istället för att mota det vid grinden.

 

Jag har förhöjd ångest. Jag är högsensitiv. Jag får panikångest. Jag är en introvert person.

Jag accepterar det. Det är vem jag är och jag är helt okej med det. Jag är också väldigt trevlig, artig, rolig, kartig och kärleksfull. Jag älskar att bry mig om mina nära och jag lyssnar utan att tveka en sekund.

Jag lär mig konstant att acceptera mig själv för den jag är, att jag har mina "bekymmer" (som jag dessvärre fortfarande kallar dem) men det är okej. För vet ni vad?

Det är jag som ska leva med det. Lika väl som det kan tunnas ut och bli knappt märkbart - lika väl kan jag få ha det resten utav mitt liv. Så det finns två alternativ. Antingen genomlider jag skam över att aldrig mer klara av något. Att behöva förklara mig i skam varför jag inte vill/kan.

Eller så ACCEPTERAR jag att så här är det. Punt slut. 

Personligen har jag valt det sistnämnda. Jag har (börjat) acceptera mer och mer vad jag är och vem jag är. Visst, jag har vissa omständigheter som ibland kan sätta käppar i hjulet. Som ibland gör att folk vill skrika i en kudde eller slå huvudet i väggen (tro mig, det vill jag med ibland). Men det jag framförallt lärt mig:

Det är okej att ha sina begränsningar. Allt måste inte ske på andras premisser. Om andra inte kan acceptera dem, vad gör de då i mitt liv? För de som verkligen älskar mig försöker hjälpa till att hitta en annan lösning, precis som jag alltid gör. 

 

Jag tackar min behandlare så oerhört mycket för allt hon gjort för mig. För allt hon lärt mig. Och jag kommer aldrig glömma vad hon sagt och gjort för mig. Vill citera en sak hon sagt till mig vid flera tillfällen som jag vet kan passa till fler:

"I varje flock finns det en högsensitiv person. Det är den här personen som känner när faran närmar sig för att varna resterande i flocken så att fler kan överleva".