Ett mörkt moln i bröstet. Det är något som låter så kraftigt att det ekar i tomrummet innanför lungorna. Luften pressas åt sidorna, och det blir svårare att andas.
Varje andetag stannar som inombords och vägrar komma ut.
Det blir snart överfullt.

Molnet tar för stor plats. Det gror för varje hjärtslag. Och det ekande ljudet växer.
Det skriker i hjärtat. Ekot skriker ut sin rädsla i vad som en gång hade liv.
I det som nu för tiden frusit helt till is.

För jag lovade mig själv att aldrig mer säga de orden.
Kommer aldrig mer säga de orden till dig.
För jag har inget att ge.

Jag vänder bara ryggen kallt mot dig och speglar mig i vad som borde vara en spegelbild.
I vad som borde vara en själ.

För jag har förlorat kampen. Jag lät mitt hjärta frysa till is.
Jag har tappat min själ.