Matilda kom förbi en sväng igår, riktigt trevligt! Länge sen man träffade madame :)

Dagen bestod av handling. Vi som inte skulle ha så mycket, utan bara till helgen, hade överproppad vagn. Dock handlade ju syster också. But still! Så när jag packar uppmärksammar jag en spindel som kryper omkring på ett smörpaket i påsen. Jag som egentligen inte är extremrädd för kryp hoppade till. Har ju inte sett till ett enda kryp på ett antal månader, så det var som om jag aldrig sett ett kryp förut.
Det ryste i hela kroppen. 

Lördagnatt fick jag ju som jag sagt tidigare en panikångestattack. Allt som kunde kännas fel, blev fel. Jag kände mig något så totalt misslyckad och värdelös att jag verkligen inte kunde ta mig i kragen. Det kändes precis som jag var en stor besvikelse i allas ögon. Men det är jag inte, och det vet jag.
Men känslan av att ALLA verkligen ser en som ren besvikelse, det sved. För jag fick känslan att allt jag gjort och gör, det var fel. Att alla var så extremt trötta på mig. Orden "i'm sorry i can't be perfekt", precis som jag måste vara perfekt. "I'm never gonna be good enought". Dessa kommer från Simple Plan - perfekt, och det var exakt så jag kände mig. Att jag aldrig någonsin kommer bli bra nog åt något, eller någon.

För om jag inte kan vara god nog åt någon/något, vad tjänar det då till? 

Det låter överdrivet och extremt nedvärderande, jag vet. Men när man är så långt ner i skiten som man är när man får panikångest då är det precis så ens värld ser ut. Alla negativa tankar som sig själv man vet om, dom existerar.

Känslan satt kvar i två dagar efter attacken. Tankarna var inte kvar, men skammen och besvikelsen var kvar. Jag, som alltid kan bita ihop - bröt ihop.

Men är det något jag lärt mig så är det: Det är okej att vara ledsen. Man får gråta.
Jag frågade min psykolog bara rent allmänt om dessa någonsin kommer försvinna. Just paniken som är 10 av 10 på en skala. Men som uppenbart så kan ju inte dom svara på en sån sak. 

Det är något jag får leva med. Ibland kan jag få dem, ibland får jag dem inte på flera år. Men jag uppskattar alla sekunder då jag inte behöver känna ångest. Minsta lilla ljusglimt i livet ställer jag mig i. För jag har redan gått genom hur det känns i mörker. Nu vill jag lära mig hur ljuset känns.

Nu vill jag veta hur det känns när ljuset svider i ögonen.

Ps.

Det är aldrig någonsons fel att jag får dessa. Så ni ska aldrig tro att ni kanske sagt eller gjort något. För det är inte på det sättet attackerna utlöses på. Det är bara att efter 9 års deprimering, är det svårt att inte få biverkningar. Så tro aldrig att det är erat fel. För det är det inte.