Är inte på mitt esse idag. Är inte på mitt esse alls. 

Har nu skrivit två långa texter om varför. Men jag har valt att inte publicera det. För det hjälper ingen. Det blir inte bättre för någon att läsa hur min hjärna fungerar. Jag vill inte att folk ska grubbla över samma saker. Jag vill inte att ni som läser ska känna igen er på något sätt. För är det något jag lärt mig så är det att någon alltid kan relatera till någonting man läser. 

Jag vet, jag har själv varit där. Så många gånger man läst en text av en ledsen person och tänk "Jag vet hur det känns, det är precis så jag känner". Det hjälper ingen. Jag vill inte slita upp andras ärr, därför väljer jag att inte publicera min komplicerade hjärna denna gång. 

För det hjälper ingen.

Det enda jag faktiskt kan skriva är:
Jag är fortfarande rädd för mig själv. Jag har bara världens tur som har de absolut bästa personerna i mitt liv. De som gör att jag kan ta mig ur sängen såna dagar som de här. Personer som jag aldrig kommer ta förgivet. Personer som står kvar, håller om mig och som inte skräms iväg. Jag uppskattar varje sekund av dessa personer, och jag värdesätter verkligen deras tålamod med mig. Jag beundrar dem.