Hittade precis djupa oförståeliga texter när jag kollade genom bloggens arkiv.
Damn! 
Men det värsta av allt är ändå att jag fortfarande kan känna den där känslan som jag hade just då, när jag skrev det. Tack och lov är det ändå inte så jag blir påverkad av det som då. Men känslan är oundviklig.
Jag är så glad att jag kommit ur den värsta depritionskoman. Visst att man mår dåligt då och då någon gång ibland. Men det är sån enorm lättnad. Det är som om någon lyfter upp en ur ett djupt hål. 

Och jag är så tacksam.