Jag vet vad jag vill. Vet inte riktigt vad jag vill jobba med (ni vet, så man kan betala räkningar), men jag vet vad jag vill göra. Jag vill sitta som volontär hos Bris (Barnens rätt i samhället) och svara på mail. Hjälpa barn som går genom en svår period i livet. Att få vara den där aktoriteten som inte dömmer, inte säger åt vad dom ska göra eller den som inte viftar bort deras rop på hjälp. Jag vill vara den som lyssnar, den som stöttar. Den som finns där. Precis som jag skrev i förra inlägget.

Jag vill vara den som sträcker ut min hand till dem. Även om jag inte kommer ha någon aning om vem jag prata med! Även om jag aldrig kommer kunna hjälpa mer än bara genom mina ord och råd. Men jag vill hjälpa till. Jag vill kunna säga de orden som alla barn behöver höra. Bevisa för dem att man klarar allt, att man klarar av att vara stark, fast man inte känner så alls!

Det vill jag. Inte pga mina erfarenheter. Inte pga mitt liv. Jag vill kunna finnas där för de som behöver mig som mest. För dom som lider i tystnad.

Bild lånad av Google / Bris