thuna

""Aldrig mer", var vad du sa till mig

Du lova bättring, och mitt hjärta viker sig

Aldrig mer, blev som ett hot från dig

Tar min sans till ro och jag förlåter dig - Aldrig mer."

- Patrik Isaksson

 

Den här låten ligger djupt nedbäddad under min hud. Den har så många olika betydelser för mig att jag blir förvirrad av att höra den idag. Har blivit illa behandlad halva mitt liv på olika grader, olika sätt och olika människor att "Aldrig mer" har fastnat som en tatuering i mitt huvud. Men vem är det jag inte förlåter?

Mig själv. Jag kan inte förlåta hur jag alltid har och alltid fortsätter vara tyst när jag borde bli arg. När jag borde bli ledsen och när ett slag i någons ansikte är rättfärdigat.

Men jag klarar det inte. Och därför förlåter jag inte mig själv, för jag inte står upp för mig själv.

Den som svikit mig mest av allt, är jag själv. 

 

Jag må ha ett självförtroende som vet vart skåpet ska stå, jag vet att jag är bra på saker och ting. Men det är den där självkänslan som inte riktigt satt sitt frö i min själ. Att jag är bra som den jag är. Oavsätt om jag har problem eller ej. Oavsätt om jag är rädd för saker eller ej. Att jag inte behöver stå och ta mot hårda ord och hån.

Jag är bra, och en vacker dag hoppas jag att de orden blir till tveklös sanning i min värld.