thuna

Vissa dagar känns det lite såhär!

Inte för jag är bitter, men vissa människor tål jag bara inte.

 

Den här dagen har varit hemsk. Har inte haft motivation till någonting. Har inte ens orkar fejka fram ett leende. Det har känts som min kropp sagt upp sig och att min hjärna tynat bort en aning. De ställen jag brukar ha smärta i, värkte så jag höll på att bli tokig (knät, foten och tummen). Tror allt sitter sammansvetsat med att jag rent ut sagt mår dåligt.

Min självkänsla lämnade jag med största sannorlikhet kvar i Vikbolandet nu när jag var där i helgen. Lika så mitt självförtroende. Min onda cirkel har börjar rulla igen och jag är just nu lite osäker på mig själv. Eller lite, jag är lite smått rädd för mig själv igen. 

 

Fick ännu ett bakslag idag nämligen. Min älskade lilla Pälsson (äldsta råttan) var tvungen att komma till veterinären så fort som möjligt. Hade egentligen en bokad tid tills torsdag men kände att det verkligen inte kunde vänta tills dess. Och tack och lov att jag valde att ringa och boka om tid en till redan idag. Hennes tänder var tydligen mer hemska än jag trott (R fick åka med henne då jag verkligen inte kunde komma från jobbet tydligen.....). Det var akut ännu en gång, trotts att vi var där för 2 veckor sedan och klippte dem. Fröken gnagar inte som hon ska. Fick därmed ett riktigt hårt slag i magen - hennes kindtänder är för långa. 

Börjar hon inte gnaga sitt torrfoder snart så måste hon opereras. Jag vill verkligen inte behöva låta henne gå genom detta. Hon är över två år nu och skulle med största sannorlikhet inte klara nedsövning. Det var på håret sist nämligen och det gör så fruktansvärt ont i mig att behöva tänka på det. 

Men om hon inte börjar äta torrfoder inom de närmaste 2 - 3 dagarna så har vi inget val. 

Vi fick näringspulver att ge henne nu i tre dagar så hon får i sig något mer än bara ost (hon får inte mer ost nu, hon måste gnaga!!). Hon fick en dos precis när jag kom hem för ett tag sedan och verkade uppskatta det. Men det räcker inte. Hon måste gnaga. 

Jag är så fruktansvärd rädd just nu. Oroligheten ligger som en tung sten i min mage och stressen lägger sig som en propp i mellangärdet. Jag hade magkatarr redan innan, nu blir det inte lättare.

Vet inte vart jag ska ta vägen. Jag orkar egentligen inte mer just nu, men jag måste.

 

Ledsen för de icke hjälpsamma inläggen. Just nu är det svårt att se det positiva i saker och ting. 

Jag känner mig lite dubbelmoralisk ibland. Ena sekunden känns det som om jag inte haft perioder särskillt ofta, i nästa känns det som om de aldrig släppt. Men jag börjar inse varför det upplevs som dubbelmoraliskt i mitt huvud. Det är ju trottsallt ärr som aldrig försvinner. Precis som min rubrik enkelt förklarar (det är meningar från Breaking Benjamins låt "give me a sign).

 

Det här året har varit hemskt. Det har hänt alldeles för mycket som dragit ner mig så hårt i backen att min skalle skulle kunnat krossats. Mitt hjärta har gått itu gång på gång och dåliga nyheter har dykt upp inpå varandra hela tiden. Jag har inte viljat prata eller skriva alls om det, för varje gång jag tänker så bryter jag ihop totalt. Det har varit alldeles för mycket. Till och med en person utan mina "åkommor" skulle bli psykiskt knäckt.

 

Det är med stora, ändlösa tårar och ett krossat hjärta jag skriver detta. (Nej, jag och R har inte gjort slut!)
September månad fram till mitt på oktober raserades min värld. Jag har inte haft sådan panikångest på flera år. Jag blev under 1½ månad av med 4 nära i mitt liv. 4 STYCKEN. Det är mer än någon klarar av. Jag mådde redan dålig innan allt hände, men efter detta kortslöts min hjärna totalt. Jag kunde inte andas, äta, sova, jobba, prata. Jag fick en sådan extrem värk i bröstet och min kropp krampade så hårt att jag trodde jag skulle spricka. Det gör jag fortfarande.

 

Vi ägde 5 djur innan. Tre katter och två råttor. 

I början på september fick jag reda på att min yngsta katt (Sheeba som hon hette) hade FIP. För er som inte vet vad det innebär, så är det kort sagt katt-aids. Det går inte att bota, knappt att bromsa. Försöker man bromsa det i ett så långt gånget stadie som hon var i så drar man bara ut på lidandet även om hon "inte har ont". Hon blev knappt 6 månader och vi fick avliva henne samma dag som vi fick beskedet, knappt en halvtimma efter samtalet kom. Min lilla flicka fick vara hos oss i 1 månad. Jag älskade henne redan från dag 1. Det gör jag fortfarande.

 

Direkt efter (en eller två dagar efter, kommer inte ihåg pga panikångest) dog min yngsta råtta Rozie. Hon hade fått cancertumörer (vilket inte är ovanligt för hanar, för det visade sig ju att hon var en hane). Hon väntade på att jag och R skulle komma hem från ett ärende, innan hon sakta somnade in våra händer. Hon hade väntat på oss. Och jag har sån fruktansvärd ångest och såna extrema skuldkänslor över detta. Just att hon suttit och väntat på oss! Min älskade blev ändå 1½ år, vilket är lång tid för en råtta med en sådan allvarlig sjukdom. Vilkorslös kärlek, det är exakt vad vi hade och jag kommer alltid bevara detta tryggt och djupt inom mig.

 

 

Någon/några veckor senare fick jag och min syster ett sms från pappa. Farfar hade somnat in på sjukhuset. Jag kände inte min farfar så väl, men det gjorde ändå ont. Mest för pappas skull. Han blev rätt gammal, men han hade blivit sjuk och inlagd på sjukhus under observation. Han hade somnat in under natten.

 

Bara några dagar senare somnade min gamla katt Matilda in. Hon bodde hemma hos mamma och pappa då hon var gammal och behövde trygghet hos de hon känt hela livet. Hon blev hela 15 år! Mamma hade hittat henne den morgonen och smsade mig och syster. Min älskade Huldi, som jag växt upp med. Som jag har så oändligt många minnen med. Som jag fått obegränsad och kravlös kärlek från. Som jag älskat i evigheter.

 

Mitt liv har helt vänts upp och ned. Jag behöver nog inte beskriva mer ingående än att mitt hjärta är i tusen bitar. Jag har haft sådana fruktansvärda panikångestanfall den senaste tiden att jag inte längre kan hålla koll på mitt välmående. Jag vet verkligen inte hur jag mår längre. Jag kunde inte äta på väldigt länge, men tvingade mig själv ändå. Jag har tvingat mig själv att jobba bara för att kunna fokusera på något annat. Det har knappt gått, men jag har fejkat så hårt att min självkänsla och självrespekt är som bortblåst. 

 

Jag har sakta men säkert försökt bygga upp mitt inre, men jag slår hela tiden undan benen på mig själv. Jag har sådana fruktansvärda skuldkänslor och sån extrem ångest hela tiden. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Vart jag ska ta vägen. Allt jag vet och lärt mig är att man alltid kan låtsas som ingenting utåt till. Jag visar mig stark för andras skull. Precis som jag alltid har gjort.

Jag är i ett stadie där jag uppskattar de som orkar med mig. Men att jag samtidigt inte bryr mig om mig själv längre. 

 

Jag saknar er så fruktansvärt mycket att det värker varje dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på er och varje gång jag hör era namn, ser era platser, ser bilder på er eller bara tänker på er så bryter jag ihop i tårar. 

Jag älskar er så fruktansvärt mycket, det kommer jag alltid att göra ♥