Tror det är stormvarningar inom mig. Pms eller dyligt på det. Verkligen ingen bra kombo. Just nu börjar perioden om året då jag börjar må dåligt. Konstigt, eller hur? De flesta blir deppiga omkring höst och vinter. Jag blir det om sommaren. Inte bara för jag är allergiker (pollen & mygg) utan för att det inte spelar mig någon roll hur bra väder det än är. Hur mycket jag än älskar sommaren så är det alltid när det är som varmaste och underbarast, som jag mår dåligt. Det har varit så de senaste åren och det är inget jag kan rå på. Försöker hålla måttet och balansera min själ rätt men det räcker inte alltid till.
Sen att det händer massor av saker i mitt liv och min vardag som ger negativa inpulser gör det hela inte lättare. Men jag försöker ändå göra det bästa utav situationen. Försöker hårt att skapa förändringar där jag kan och man kan inte mer än hoppas på bättre resultat.
Jag ska göra allt för att minska på dessa moment som får mig att må dåligt.
Känner mig nedbruten just nu. Överreagerar som vanligt. Får besked som inte ens hjälper mig med mina problem. "Det går inte att fixa". "Resten av ditt liv". Det känns som de orden har blivit inpräntade i min hud just nu. Varför kan jag inte ta negativt respons på bättre sätt? Varför ska jag alltid överreagera?
De frågorna ekar i mitt huvud. Jag har nog alltid varit lika skör och det är ingen skillnad nu. Det räcker med något litet för att omkullkasta mig trotts att jag blivit starkare än förut. Det tar tar hårt på krafterna att överreagera så som jag gör. Måste jobba mer på det. Jag kan inte bli såhär nedbruten såhär lätt. Men just nu är jag i ett väldigt sårbart tillstånd och allt sparkar mig hårt i magen för tillfället. Det är nu allt kommer på en och samma gång, allt som jag pressat bakom mig och som jag arbetat bort. Alla negativa känslor och tankar kommer på en och samma gång, vilket gör att det inte är så konstigt att jag bryter ihop.
- Men för att bita ihop så måste man först bryta ihop.
Nu får jag börjar om igen. Jag ser en tung uppförsbacke framför mig och det kommer bli jobbigt att ta sig fram. Men det är väl det som livet går ut på. Klara dina utmaningar och bli belönad. Jag måste få ut allt negativt på en gång innan jag kan släppa det. Det tar en stund men efteråt är det bara att jobba på igen.
Det är dessa tillfällen som jag vill ringa min familj och få tryggheten som alla behöver. Men jag blir 23 i år, jag måste börja klara mina egna problem. Jag MÅSTE överleva mitt psyke på egen hand. Jag kan inte förlita mig på att andra ska finnas där för mig bara för jag inte mår bra. För vad gör jag annars den dagen då de inte finns där mer? Hur ont den tanken än gör så måste jag inse att förr eller senare kommer det hända.
Jag måste klara mig själv.
Ledsen för detta oerhört deprimerande inlägg men jag måste skriva av mig lite. Som jag nämnt tidigare så är jag en väldigt svag människa och här har ni ett bevis. För första gången visar jag direkt ett utav mina tillfällen där jag inte mår bra - när det händer.
Annars skriver jag alltid saker i efterhand när jag mår bättre just för att det inte ska vara så deprimerande.
Hoppas ni har överseende med mig. Jag jobbar hårt för att inte låta det gå ut över någon annan, så får ni inte svar av mig så kämpar jag för fullt. Jag kommer inte att försvinna från er, låt mig bara få hämta andan och få tillbaka min självkänsla lite.
