thuna

Jag har alltid varit något utav en hackkyckling. Jag vill inte säga slagpåse, för det har aldrig skett. 

Men jag har alltid haft extrema problem med konflikter, oavsätt om det gäller mig eller inte. Jag kan inte ta en konfrontation utan att bli rädd. Nu har jag sällan gjort extrema fel och hettsat upp något på ett sådant sätt så jag kan inte direkt dra en parallel. Men det är rädslan som faktiskt gjort att jag inte hamnat i en situation.

 

Jag vill inte skylla min rädsla på någon för det tjänar jag ändå inget på. Visst, jag har varit med om ett par personer som bli aggresiva och försvarslystna. Det har skrämt mig, men det är ingen anledning. Jag ser hellre till att ligga på den bra sidan hos alla (även om jag inte bryr mig om vad folk tycker om mig) än att göra någon förbannad.

 

Det är nästan värre att bli påhoppad över internet då du inte har en sportslig chans att försvara dig. Det är så lätt att skriva alla ord, hot och kränkningar. Då sitter man där, läser en text du egentligen inte behöver läsa, och sedan sitter du och tar åt dig. Om personen ifråga skulle våga ta det i verkligheten så har du åtminstonde ett ansiktsuttryck och kroppspråk att gå efter. Man kan se vad personen tycker. Även om det är skrämmande så är det bättre. För ett par år sedan blev jag trackasserad över internet, men i verkligheten låtsades man som ingenting. Det var av en person jag umgicks med. Men eftersom jag var så extremt konflikträdd så teg jag.

Idag vet jag bättre. Hoppar någon i min närhet på mig över internet så ifrågasätter jag i det verkliga livet. För vågar man inte ta det öga mot öga så kan man lika gärna hålla det inom sig. Jag ställer mig inte och skriker eller skäller ut personen utan jag frågar artigt vad personens fel är. Vart han/hon fick idén från. 50% av gångerna är allt missförstånd. 

 

Det är lika jobbigt när det uppstår konflikter mellan andra parter, där jag inte är inblandad. Jag har väldigt svårt att vara i närheten av det och lyssna. Jag lägger mig ytterst sällan i då det inte angår mig. Men när jag märker att det är påväg att gå över styr så hoppar jag i med livboj och skyddssäker väst. Hur rädd jag än är, ställer jag ändå upp. Även om det bara kan vara för att avleda agressionen.

 

* Stor del av min konflikträdsla bottnar i att jag var utstött som ung. Det är verkligen inte lätt att vara i en sårbar situation som liten. Man har inte en chans i världen.

 

Ibland blir jag förundrad över det mänskliga beteendet. 

Men ibland blir jag rädd. 

 

Det finns inga ord i världen som skulle rättfärdiga vad jag vill få ur mig just nu. Inga fina åtminstonde. Det finns de personer som har mentalitet som ett barn, som tjuter och grinar för att nå dit de vill. Sen finns det de som slåss och manipulerar för att hävda en makt de tror sig ha förlorat - men aldrig ägt.

Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå hur folk kan känna sig stora genom att försöka förminska någon annan. Hur man kan välja att missbedömma sin position, utnyttja vad man tror att man har och sedan inte vara berädd på konsikvenserna. Ingen trivs med att vara illa omtyckt. Den som förnekar det vet inte hur det det mänskliga flockbeteendet fungerar enligt min åsikt.

Att ge sig på någon som inte får en chans att försvara sig är en gräns bortom omognad. Att istället för att ta tjuren vid hornen och ta det med berörd, ställa sig och pipa bakom ryggen är ett enormt tecken på svaghet. Det finns ingen makt att hämta, det finns ingen storhet. Allt man förblir är svag och omogen. 

När man passerar 18 år är man kanske inte världsvan, man är inte speciellt erfaren och man har fortfarande inte mognat klart. Men psyket är tillräckligt utvecklat för att se vad som är rätt och vad som är fel. Misstag gör alla. Men att inte stå för vad man gjort, inte tåla konsikvenserna och inte kunna svälja sin stolthet är egoistiskt tänkande. Såklart vill man rädda sitt bacon. Men när man (åtminstonde borde) inser att man kommer bli illa omtyckt ett flertal för något man gör så tycker, åtminstonde jag, att man borde känna någon form av ångest. Att samvetet inunder borde viska orden som präntats in i hjärnan sedan barnsben.

 

Det finns så oändligt många genrer som ett psyke kan tillhöra men alla härstammar ändå från samma. Alla har ett samvete, vissa väljer bara att sopa den under en matta och låtsas som ingenting tills det slår tillbaka som en boomerang. För förr eller senare kommer karma på besök. Man kommer att bli biten i baken, slagen i bakhuvudet och ångra saker man gjort.

Då det är för sent.

 

 

* Detta inlägg är inte riktad mot någon enskild person. Jag är rädd för mänsklighetens maktgalenhet i allmänt. Och jag avskyr mobbning.