Stressmage. Halsbränna. Oro. Mer stress.
Ush, detta är inget vidare. Det känns som det börjar bli lite för mycket nu. För mycket som tynger på helgerna och för framförallt: För mycket sjukhus. Akuten, operationer, undersökningar. Det är inte för min del heller. Jag hade klarat det bättre om det var min egen del, men nu är det alla andra runt omkring.
Ska ju upp till Norrköping på onsdag. Jag ska passa på att bli av med den värsta stressen som slagit rot i min mage. Tror jag behöver min familjs pedagogiska sätt. De känner mig ju trotts allt bäst och de vet ju exakt hur jag känner och hur min tankebana går. Det är lustigt, de har alltid rätt ord för mig.
Även om det känns fel att säga, så kunde inte min stressmage komma "mer lägligt" eftersom jag ändå ska upp och vara husmor.
Det värsta slog till i lördags, det blev så illa att jag fick gå hem från jobbet. Även om inte halsbrännan slog ut i uppstötningar så klarade jag det inte. Kände att det är lika bra att ta det lugnt INNAN de kommer. När de väl visat sig så är det ju "för sent". Köpte medicin och satte mig och började på Harry Potter maraton. Det underlättade faktiskt lite att sluta tänka. Ju mer jag tänker, destu värre blir det. Så därmed dom orden ska jag göra lite nytta och sen sluta tänka mer för idag.
Dock är det skönt att få prata av sig det.
Dear Diary.
Jag har nog blivit rätt lat. Jobbade 9h i lördags och stod halva dagen i entrén. Har gjort det många gånger förrut, så varför är denna gången annorlunda? Jag har sån fruktansvärd träningsvärk i mina ben så det är hemskt. Haft det i två dagar nu. Hur otränad kan en vara? Jag har ju inte fått träningsvärk innan? Åandra sidan får jag väl skylla på att jag fick för mig att sitta på huk och leka största delen av dagen. Dvs vi kastade boll till varandra och lät kunderna få prova på leksaker. Känns ytterst tragiskt att få träningsvärk av en sådan sak. Men jag antar att det får bli någon form av wakeupcall. KANSKE borde röra på sig lite mer igen.
Eller också ge sjutton i att sitta på huk så mycket, vilket låter lättare. LAT var det, ja.
Kan även konstatera att 12 april i år har jag och R varit tillsammans i 2 år och 7 månader. Förlovade i 2 år och 2 månader. När hände detta? Vart tog tiden vägen? Jag klagar absolut inte, jag älskar honom extremt mycket och jag är glad att jag får ha honom vid min sida. Men det känns som tiden springer ur mina händer. Men åandra sidan spelar dagar, veckor, månader och år ingen roll längre. Jag vill se ett helt liv utan avbrott med denna man, och därför blickar jag inte på kommande "årsdag" på samma sätt. Visst, det är absolut något "att fira", men som jag sa, jag blickar snarare över resterande av tiden. Vi har inte ens firat 2 års dagen. Vi skulle åkt till Köpenhamn och hittat på något kul. Får bli i sommar istället, Köpenhamn är riktigt fint just då.
Ska snart till Norrköping igen. Min mor ska (äntligen, även om jag är orolig) få en operation som hon verkligen behöver. Jag ska agera husa/hundvakt under ett par dagar för att underlätta för dem (mest far då han kommer vara ensam hemma under tiden). Ska faktiskt bli roligt att få komma upp igen, har inte varit där sen i julas. Sist jag såg dem var ju i slutet på mars då mor fyllde år, men har ju inte träffat hundarna sen julas och jag saknar dem enormt mycket. Saknar ju såklart min familj också.
Jag åker iallafall 1 - 5 maj. Får se hur mycket jag hinner med när jag är uppe, ska iallafall försöka få klart på köket hos dem så de har ett renoveringsmoment mindre att tänka på. En måste ju hjälpa te så gott de går så att säga. Ska även passa på att fira syster då hon nyligen fyllde år. Har en riktigt fin present till henne från oss!
OOOCH till sist: 12 April hade jag haft mitt körkort i 3 år. Gött.
Oj. Det var länge sedan. Väldigt länge sedan.
Det har verkligen inte varit roligt att blogga, eller rättare sagt har jag slutat bry mig. Tolka det inte fel, jag älskar att skriva. Men på något sätt har jag tappat intresset just för en blogg.
Mitt liv? Hur allt är?
Vad kan jag säga. Jag bor fortfarande i skåne med min älskade sambo, mina små älskade råttor och min älskade katt. Jag jobbar deltid i en leksaksbutik i Malmö.
Det har gått ca 1 år och 3 månader sedan jag tog mina saker och flyttade hit. Jag blev helt annorlunda. Inte som en annan person, men mitt perspektiv vidgades. Jag har lyckats lära mig att stå på egna ben, att ta tag i mina problem själv (någelunda) och jag biter ihop utan att knäcka tänderna. Såklart har jag ju mina nedperioder ibland (vilket är helt naturligt och normalt) men de kommre inte alls ofta. Jag har inte kvar den obehagliga krypande känslan på ryggen. Jag känner mig inte jagad längre. Här finns inget som skrämmer mig, här finns inget jag behöver gömma mig för. Men framförallt: Jag behöver inte titta 50 meter framför mig av oro att behöva möta mina järnspöken. Jag känner en lättnad som inte går att beskriva. Jag återfår min energi mycket snabbare nu när där inte är några energitjuvar efter mig. Såklart skräms jag fortfarande av nya människor, men inte alls i den befattningen som innan. Alla vill mig inte ont. Det enda som jag har att känna negativitet gentmot är att det är så långt till min familj. Men vi hörs så gott som varje dag så det är inte direkt så vi glidit isär på något sätt.
Jag kan väl säga att jag jobbat rätt mycket med mig själv. Jag har dock fortfarande svårt att visa vissa känslor. Men jag drar slutsatsen att det snarare tillhör personligheten än att det är ett "problem". Alla är olika och därmed går det inte att jämföra. Jag har även slutat att jämföra mig med andra. Bara för att en annan person "har det bättre" i mina ögon, behöver det inte betyda att jag har det dåligt. Absolut inte! Jag älskar det jag har. Nuet! Jag behöver inte hitta på saker 24 timmar om dygnet. Jag behöver inte vara den roliga, überglada eller supertrevliga. Jag behöver inte festa varje helg, vara social ofta eller träffa folk varje dag. Jag är en bekväm människa. Jag trivs att sitta i mitt hörn och pyssla. Att skissa, sticka och skapa i allmänhet. Och jag kan inte ångra det i efterhand, varför ångra något man uppskattar i nuet?
Tänker man tillbaka på saker som "jag borde gjort det där istället för att suttit hemma vid datorn" så omvandlar man något till negativitet. Det finns ju en orsak till att man inte gjorde det. Man kanske uppskattade att sitta just då vid datorn, det kanske var något man ville eller innerst inne kände var rätt då.
Det finns ingen anledning att ångra saker.
Citerar mina favorit ord:
"Hade du verkligen viljat så hade du gjort det - eller åtminstonde försökt."
Vet inte om jag kommer börja blogga igen, kände mest för att bara skriva av mig lite för skojs skull!
