thuna

Hade du verkligen viljat så hade du gjort det - åtminstone försökt!

Trött men balanserad

Kategori: En vardag

Mitt knä värker till en gräns där jag inte vet om jag ska tjuta eller inte. Inte på grund utav smärtan egentligen utan för känslan av trötthet. Jag är så trött på att ha ont i knät efter så här lång tid. Vissa minuter är det som en vana medans andra är det som om allt känns hopplöst. Ska jag ha det bandagerat? Ska jag låta det vara utan bandage ett tag? Ska jag sitta still eller ska jag försöka röra mig mer? 
Självklara svaret är ju egentligen att sitta still och låta det vila. Men samtidigt gör det mer ont av att inte röra på det. Bandaget gör att jag får ont, men går jag utan så har jag inget stöd. Så antingen har jag ont av bandaget eller så går jag utan stöd och låter det bli svullet igen. Vad väljer man? Smärta eller mer svullnad?
Vet inte riktigt varför jag skriver det här. Men det har väl att göra med att jag inte mår särskillt bra när mitt knä är som det är. Det är så konstigt. Att smärta i ett knä kan få ens humör och känslor att sjunka till botten. Just nu är jag inte direkt nere och jag försöker verkligen att hålla den här balansen. Men jag vet med mig själv hur jag brukar bli när det gället knät. 
Men den här gången är det annorlunda. Det är inte riktigt samma smärta som det brukar vara. Är lite nojig över att gå till läkaren då jag är rädd för svaret. Eller osvaret. Är orolig för att få samma svar en gång till. Jag är ju inte heller den som vågar proppsa på. Men ska inte gå och oroa mig för en sån sak, det får bli som det blir. Det kan lika gärna bli att det blir en vidareundersökning och granskning vilket jag hoppas på. Vem vet, den här gången kanske de tar det på mer allvar? Finns inte så mycket jag kan göra just nu när det är helg mer än att se till att inte sjunka i humör  och låta min känslor ta över. Får bita ihop till måndag.
Skulle det var så att mitt humör sviktar och jag låter mina känslor ta över så får jag se till att leda det åt sidan. Kolla på anime och bara sluta tänka. Det borde fungera!

Min Chihiro cosplay

Kategori: Anime

Detta är ena utav mina cosplays till Närcon 2013! Dock är ögonlappen improviserad då jag tappat bort den jag gjorde själv. Får försöka hitta den eller helt enkelt göra en ny. Men gillar detta och jag är helt överdrivet peppad på Närcon! Även om det är 2 månader kvar.

Min "borta-matfobi"

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Fobier. En vanlig åkomma och de flesta har minst en. Oavsett om det är medvetet eller omedvetet så tycker vi alltid något är obehagligt. Bara för man inte får panikångest av orsaken så betyder det inte att det inte kan vara fobi. I vissa fall kan fobier kopplas ihop med tvångstankar. De utlöser oftast varandra i mer eller mindre faktorer. Och som ni kanske förstår vid det här laget så har jag en hel del fobier och en hel del tvångstankar. Dom är mycket mildare nu än vad de har varit tack och lov. När jag var yngre fick jag panikångest för minsta lilla. Det kunde vara allt från att trampa på en brunn till att gå fel antal trappsteg. Till och med om jag gick på fel trappsteg med fel fot. Jag tror inte att jag kommer skriva ner alla tvångstankar jag gått genom (och går genom) då det kommer ta upp ett helt inlägg plus att det kanske inte är så intressant att läsa. De enda intressanta vore kanske att någon känner lika dant. Kanske kan göra ett inlägg någon gång med bara punktform på olika sorters tvångstankar som gått genom mitt huvud i mina levnadsår. 

Men nu tänkte jag fokusera på något viktigare, nämligen min matfobi. Vet inte om jag kan kalla det matfobi egentligen då jag inte har problem med att äta generellt, men jag har aldrig fått ett svar på vad det kallas. Som jag skrivit tidigare så har jag svårt att äta borta. Sen jag var ca 11 år har jag gjort allt för att undvika att äta hemma hos andra, äta på restaurang och på ställen jag vet att folk finns. Så många gånger som jag, när jag var yngre, skyllt på att jag redan ätit eller att jag inte alls varit hungrig. Den enorma panikångesten som drar sig genom hela kroppen är den absolut värsta känslan jag varit med om än så länge. Det handlar inte om att folk ska titta på mig, att jag äter konstigt eller att maten ska vara äcklig. Det är något mer invecklat än så, för jag kan själv inte ens förklara varför. Att äta borta har alltid varit en mardröm för mig. Ville aldrig gå hem till andra för att riskera att få frågan: Vill du ha mat?

För även om man säger Nej tack, så propsas det ändå. Familjer vill ju bara väl och det är väldigt snällt av dem. Jag ser absolut den generösa tanken då det är en familjär situation. Mat förenar människor helt enkelt. Om det inte vore så att man blir spyfärdig innan maten ens är färdig för servering.  Så fort någon frågat mig om jag vill komma över på besök så är det första som slagit mig i huvudet "jag kan inte äta hos dem..", "de kommer fråga om jag vill ha mat..", "jag kommer bli tvingad att äta.."Ett evigt ältande som gjort att jag många gånger stannat hemma då ångesten tagit över mig så totalt. Att bara tänka "äta borta" ger mig en stor knut i magen och illamående. Det har blivit en så stor sak (det är ju jag själv som gjort det till en stor sak) att det inte varit möjligt att avvänja det. 

Tänk dig det här: Någon frågar dig om du vill göra det du ABSOLUT mår sämst av. Det som får dig att bli helt kallsvettig, yr, spyfärdig och svimfärdig. Du känner verkligen hur svetten rinner samtidigt som du fryser något kopiöst. Du har en stor sten i magen, du tvingar ner uppstötningar samtidigt som du försöker att inte svimma.

Exakt så känns det för mig. Ren och skär panikångest. 

De senaste tre åren har jag dock blivit bättre på det. Långt ifrån "frisk", men bättre. Jag har tvingat mig själv flera gånger att sitta kvar vid bordet. Tagit pyttesmå tuggor samtidigt som jag öst in dricka i munnen. Mina tuggor bestod alltså av 10% mat och 90% dricka. Det var en riktigt stor sak för mig, att jag satte mig och SATT KVAR. Jag trotsade min fobi och pressade mig själv till det yttersta. Det är fortfarande många ställen som jag inte klarar av att äta på eller hemma hos. Men de få ställena jag lyckats stanna kvar på har blivit lättare och lättare. Det har inget att göra med sällskapet. Det kan vara världens mest underbara personer, men jag reagerar ändå. Ibland kan allt börja riktigt bra, men sen mitt i middagen får jag den där rysningen över ryggen och börjar må dåligt. Oftast går jag ifrån och går på toa för att skölja händer och ansikte med iskallt vatten (det hjälper vid panikångest att ha kalla händer) eller tar av mig något klädesplagg (alternativt viker upp byxorna). 

Detta är en oerhört pinsam sak för mig. Jag skäms varje gång det händer och känner mig så oerhört oförskämt och oartig. Det är så svårt att prata bort en sån här sak.

- Vad maten inte god?
- öh, eh jodå!
- Men du har ju knappt ätit?
- ehm.. nja.. nje.. alltså..

Så brukar det låta. Varje gång. Och jag skäms öronen av mig. Just känslan av att verka oförskämd, otacksam och oartig bränner i hela kroppen. Jag tar aldrig mycket mat på en gång då jag aldrig kan vara säker på att jag klarar av att äta det. Finns det sallad så lägger jag på mycket av detta då det är kallt. Kallt = bra, lätt. Om första lilla portionen gått ner och jag inte känner något så kan jag förmå mig att ta lite till. Men aldrig så mycket att det blir mycket kvar på tallriken. Så oförskämd vägrar jag vara. Jag ser även till att aldrig äta mig så mätt att jag hamnar i matkoma för det kan även orsaka illamåendet. Att sitta och må illa är ju trotts allt bland det värsta som finns. Men de gånger jag lyckats äta borta så har jag sett till att äta tills jag är lagom mätt, och sen är det bra. Då känner jag mig så oerhört stolt att jag nästan vill spricka. Jag vill säga det till alla hur stolt jag är, men jag håller det för mig själv. För hur ska jag kunna förklara det till andra?

De som jag berättar det för efteråt är min familj. De vet exakt vad jag går genom och vet hur jobbigt detta är för mig. Och varje gång jag sagt "jag lyckades!!" med glädjetårar i ögonen så har jag alltid fått en superglad röst i andra änden som säger "bra! härligt!! Du är jätteduktig!!".

Det handlar inte bara om att få höra att jag gjort bra ifrån mig, även om det såklart är gött med beröm, utan det är en del av min "rehabilitering". För varje gång jag lyckas med "det omöjliga" så noteras det hos min familj och vi kan diskutera saken. Hur kändes det? Vad åt ni? Hur mycket klarade du av att äta?
För min del har det hjälpt enormt mycket med just det stödet. Att få berätta att jag lyckats. Det gör mig starkare och ger mig en bättre inställning. Det tar mig ett steg längre, för nästa gång jag kanske får panikångest så kan jag ringa dem och de påminner mig om hur det kändes sist när jag lyckades. 

Jag blir som en liten flicka som stolt visar upp vad jag lärt mig i skolan. 

Det blev en oerhört lång text den här gången, men det är så svårt att förklara tydligt i ett kort inlägg. Men jag hoppas ni kanske förstår lite mer hur jag känner och hur jag reagerar. Och framförallt: VARFÖR jag gör som jag gör när jag sitter vid bordet. Varför jag beter mig konstigt. Det är inget jag frivilligt pratar om vid bordet för det kan ibland bara göra saken mer pinsam, utan det som hjälper bäst är att låtsas som ingenting och inte fråga förrän efteråt. 

Om jag äter ute med någon i min familj så är det bästa att låta de sköta det. Äter jag ute med Richard så är det bäst att låta honom sköta det. För de vet mer exakt vad som händer och har fått mest erfarenhet av mitt problem. Det är såklart svårt att låta bli att hjälpa till och jag är jätte tacksam för de som vill försöka hjälpa mig! Men det är mest den där lilla tryggheten hos dessa personer som behövs just då. Efteråt när de är "över" så kan man fråga hur mycket man vill. För som ni kanske har förstått så är jag en osäker människa och osäkra människor har ett behov av någon form av trygghet. Det kanske låter som ett stort ansvar att lägga på någon annan, men jag har frågat i förväg och dessa personer har accepterat det. 

Undrar ni över något, så vet ni hur ni får tag på mig! 

 

* Skriver inte saker för att få sympati utan för att lägga fram fakta. Verkliga problem som för andra kan vara hur konstiga som helst. 

Tack!

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Wow, jag är helt mållös. Det är helt fantastiskt att se hur många det är omkring en som bryr sig. Har fått en del respons för mitt förra inlägg och det känns som jag nådde ut till fler än jag hoppats på. Tanken med inlägget var att folk skulle få lära känna en del av mitt riktiga jag. Det jag skrev är något jag levt med hela mitt liv och därför "förtjänar" (även om det må vara fel ordval) de omkring mig att få veta hur jag är. Vem jag är. Jag har många "problem" inom mig, men detta ämne är ett av de största och vikigaste att veta om. Tack snälla ni för ni respekterar detta och för att ni respekterar mig. Jag har lovat mig själv att bli bättre på det, men det är verkligen till stor hjälp att få stöd från andra. Att veta att andra har det i åtanke och att de vet räcker för mig.
 
Jag kommer steg för steg att ta upp känsliga ämnen här i bloggen när jag känner mig redo för det. Det är en väldigt svår sak att göra då jag hela mitt liv låst det inom mig. Så bli inte besvikna om det inte är en stor grej för er då det är en enorm grej för mig. Att bara få ner allt i text är svårt, men att sedan publicera det och låta er ta del av det är ännu svårare. Men det kommer hjälpa. Jag har absolut inga problem att prata om det om folk ställer frågor, men när det gäller att skriva öppet och ärligt från hjärtat på det sättet så är det oerhört jobbigt. Jag visar ju trottsalls mina svagheter och min sårbarhet. Om ni undrar över något så fråga! Jag skäms inte för något och jag svarar mer än gärna på frågor då det blir enklast för mig att berätta. Det behöver inte vara genom bloggen eller facebook, undrar man något just den stunden man är med mig så är det bara att fråga. Jag tar inte åt mig och jag mår inte sämre av att prata om det. Är det ett för känsligt ämne så säger jag det. 
 
Varför jag skriver detta och varför jag öppnar mig är för att jag någon gång i livet, oavsätt om det är genom min text i dagsläget eller i framtiden, så vill jag kunna hjälpa någon annan som kanske går genom samma process. Att bara veta att man inte är ensam ger styrka. För ensam är man verkligen inte. Alla är olika men en del kanske känner igen sig i något. Trotts att jag bara är 22 år (snart 23) så har jag gått genom en livstids prövningar. Jag säger inte att jag haft det super svårt eller har haft det värre än någon annan. Men jag har en hel del erfarenheter inom "må dåligt" genren och vet en hel del om just panikångest, fobier och tvångstankar.
 
Allt jag vill är att hjälpa andra. Om jag så når en enda person så blir jag lycklig. 

En del av mitt riktiga jag

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Just nu i denna stund känner jag mig lugn. Det gör inte ont i magen, jag har inte ångest och det vilar en lättnad inom mig. Just denna stund tänker jag ta vara på helt och hållet. Hur morgondagen än ser ut och hur än helgen kommer utspela sig är i framtiden. Jag tänker njuta så mycket jag kan just nu.
 
Har de senaste veckorna mått sisådär kan man väl lugnt säga. Ångest på ångest. Det var länge sedan den känslan smög mig om ryggen. Detta medföljde även osäkerhet vilket ledde till att jag mått dåligt vid situationer som inte ens har någon betydelse. Jag tänker nu berätta hur jag fungerar, något som bara de som känner mig allra bäst märker av och vet orsaken. Det kanske inte är en stor sak för andra, men för mig kan det förstöra en hel dag.
Så fort jag känner mig osäker så får jag ångest. Ibland panikångest, men oftast bara ångest. När detta händer så börjar jag kallsvettas, må illa och får en känsla av att vilja rymma. En "vanlig" känsla som vi människor har inprogramerat i oss som ska utlösas när vi är i fara.
Men i mitt fall så har något hamnat snett och jag utlöser den känslan när något är nytt och utom mina rutiner. När jag känner mig pressad, ska äta borta/ute och när jag måste göra något som känns jobbigt. Låter som en lätt sak att komma över? Om de vore så väl. Detta har förstört en stor del av mitt liv, att jag reagerar så starkt på små saker. Jag har i dessa fall bara två alternativ: Fly eller tvångsstanna. Förr flydda jag, bokstavligttalat. Jag försvann från platsen. Idag har jag lärt mig att jag måste tvinga mig själv att stanna, annars blir det aldrig bättre. För varje gång jag tvingar mig själv stanna och pressar ner ångesten från magen till benen så går det lättare. Men det är verkligen inte lätt. Jag har fortfarande mycket att träna bort och lära mig. Det är därför jag säger "rehablitering". För det är exakt vad det är. Jag måste komma upp på benen och arbeta hårt steg för steg en bit i taget. Om jag så måste göra om samma process 1000 gånger.
 
Så om ni tycker jag är tråkig, slö, jobbig, gnällig, feg och löjlig så vet ni nu varför. Jag är en rädd, osäker människa med allt för mycket onödiga tankar i mitt huvud. Det är aldrig meningen att låta det gå ut över någon annan men ibland kan jag verkligen inte hjälpa det. Det är många gånger jag brytit ihop för jag känt mig så patetisk. Det gör jag fortfarande, men det är något jag jobbar extra hårt med. Att kunna socialisera mig och att kunna göra saker. Det tar mycket energi, men jobbar man på det bit för bit och dag för dag så klarar man det tillslut. Det går inte över på en natt och man kan inte göra allt på en gång. Men för varje helvetesminus man "överlever", destu mer vinner man på det i slutändan. För det är bara jag som kan ändra mitt beteende. 
 
Jag har tack och lov världens mest underbara familj, sambo och vänner som står ut med mitt beteende. För det är svårt att förstå och jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara att gå genom detta för min skull. Det är många gånger jag fått höra hur löjligt det är och hur feg & barnslig jag är. Det jag fått lära mig mest är att bita ihop. Att ibland måste man bara göra det, hur hemskt det än är. Och det är det enda som hjälper. 

Inte själva Norrköping.

Kategori: En vardag

Min halvvecka i norrköping gjorde verkligen susen. Det är fortfarande lite oroligheter kvar i kroppen, men har inte alls lika ont som innan. Sen släppte det väl antagligen mer då allt gick bra med mors operation. Gu så skönt att ha allt färdigt nu. Kommande sjukhusbesök får gärna vänta. Väldigt länge.
Måste påpeka att det känns väldigt märkligt att åka ifrån sin familj, för att komma hem till sin familj för att sedan åka från familjen för att åter igen komma hem till sin familj. Hängs det med? 
Kändes såklart tråkigt att åka ifrån familjen i norrköping, men det var ändå samtidigt skönt att få komma hem till familjen i skåne. Tvetydliga känslor det där. Men inga tårar denna gång iallafall (ett framsteg för min del iallafall!). Fick ett mms av far förut under dagen på mor som satt i soffan. Skönt att se att hon fått komma hem igen.
 
Passade även på att träffa min fina tant. Som vanligt blev det diskutioner utöver det vanliga. Men åandra sidan finns där inga ämnen som vi inte kan diskutera. Allt ifrån avföring till relationer. Märkligt? Nja, inte så värst. Har man varit tillsammans i 16 år så är det inte så märkligt ändå.
Även hon märkte på mig att min tid i skåne har gjort mig väl. Hon beskrev mig på samma sätt som jag gjort. Jag är samma person, men mycket lugnare och framförallt starkare (även om det tog emot för henne att säga det, då hon innerst inne inte ville att jag skulle flytta. Men hon är ju såklart glad för min skull.) Det är rätt skönt att se att en sån sak syns utåt ifrån också. För jag har blivit starkare. Jag siktade inte på att bli superstark eller att få ett psyke gjort av stål. Allt jag ville var att bli av med det tyngsta och mest sårbara som sitter i min själ och i mitt psyke. Att slippa ha ett åskmoln i huvudet och en demon i mitt hjärta. Även om jag har en bra bit kvar att gå, så har jag kommit en bra bit på väg och det är jag stolt över! Man måste ge sig själv det, för varje framsteg är värt att firas.
 
Tant kom även med väldigt smarta ideér. Hon öppnade mina ögon igen åt vad jag kan tänka mig bli. Jag vill fortfarande hjälpa andra, men känner mig inte redo att bli psykolog. Något mitt i mellan kanske? Steget man tar innan man är redo att få den hjälpen man verkligen behöver. Jag vill hjälpa andra att inse att man inte behöver gå i ensamhet, att det faktiskt finns hjälp att få. Att det inte är så hemskt som världen och allmänheten säger. Att det faktiskt finns utbildade personer som bara lyssnar och inte "hjärntvättar".
Bevisa att det faktiskt kan hjälpa, bara man ger det en chans. Jag ska överväga saken noga, hitta fakta och läsa kring det för att se om det kanske vore något att satsa på. 
Eller om jag kanske är redo att börja planera in viktiga & personliga faktorer i mitt liv. Hm.