thuna

Hade du verkligen viljat så hade du gjort det - åtminstone försökt!

Is anybody there?

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Idag skedde något jag inte riktigt kunnat förutspå eller ens föreställa mig. Min hjärna hamnade i ett kortslutet tillstånd. Kan varken säga att det var obehagligt eller behagligt.
Det var bara.. tomt. Jag var "inte där".
Scenario: Massor folk i en kurslokal. Från att ha varit standard antal som vi brukar vara, till att helt plötsligt fördubbla omfånget. Jag tittade ner i papprena i ca en minut. EN MINUT. När jag tittade upp igen var det helt fullt i rummet. Jag vet inte ens hur jag reagerade. Min hjärna hamnade i någon sorts frånkoppling och allt jag kände var.. trängsel. Det var precis som jag inte "hann" få ångest ner i magroten. Låter bra, eller hur?
Dessvärre inte. Efteråt var luften så tung att jag inte förmådde mig att ta djupare andetag. 
Var på bristningsgränsen till tårar hela tiden. Jag vet inte vad som hände eller varför..
 
Men såhär efteråt: Jag är utmattad och har en klump i magen. Jag har fortfarande inte kopplat vad som hände. Men känns inte direkt behagligt på någon nivå. Närmsta känslan jag kan jämföra med är nog snarare rädsla. Och jag är fortfarande på gränsen till tårar.
 
Vad hände med mig?

I saw the light passing me by

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Det finns bra dagar. Sen finns det dagar som denna, när självförtroendet sviker min själ.
Det finns orsaker, det finns absolut inga orsaker. Men med bagage fastkedjat kring ens midja så tyngs varje steg ner lite extra under dagar som denna. Vad kan jag göra åt det?
Vad kan få tårarna att släppas utan den extrema huvudvärken? 
 
Låt det ske. Det är vad som behövs. Bara låt det ske. Förr eller senare stiger självförtroendet igen, och då med viljestyrkan att ta sats för var steg som behövs för att gå framåt.
 
Men för studen får kedjorna dra ner min hastighet. Jag tänker tillåta folk att springa ifrån mig den här gången. 
Som jag tidigare sagt: När en positiv känsla kommer till mig igen, kramar jag åt den så hårt jag kan.

What if Hope would not return?

Kategori: En vardag

Citerat ur Edgar Allan Poe's "Spirits of the dead"
 
"For the night - tho clear - shall frown
And the stars shall look not down
From their high thrones in the heaven
with light like Hope to mortals given
But their red orbs, without beam
To thy weariness shall seem
As a burning and a fever
Which would cling to thee for ever"

I need a miracle

Kategori: En vardag

 
 
Går på spamm just nu. Det passar in på känslan jag bär inom mig.
Iallafall delar av den.
 
Here I stand,
Nothing more than a broken man
Starring death in the face,
All my mistakes have got a hold on me again.

Here we go,
Another day, another fork in the road,
I never know who to trust,
Will someone just tell me which way to go?

I need a sign, I need a miracle,
I need to know that this is possible.
I've just failed so many times,
Is there any way that I could make it right?
God, if you're there I need to hear you now!

Come back to me love, I forgive you,
Oh how I've missed you (I missed you),
Just know every time you run I'll be right here waiting, yeah!

This is no ordinary love!
Listen up, listen up,
This is no ordinary love!
Listen up, this is unconditional.

I'm so afraid to admit that you're real,
'Cause I'm afraid of what I might feel.
When your words start to come to life,
And it brings my demons into the light,
But I know you're here.
I shiver as you whisper in my ear,
"Child, have no fear".

Come back to me love, I forgive you,
Oh how I've missed you (I missed you),
Just know every time you run I'll be right here waiting.
Come back to me love,
I hope you know I'm always with you,
Oh, I forgive you.

We lose faith in things unseen, unsure of what to believe,
Just dying to be loved when love's right in front of us.
We give up on our hopes and dreams, and let doubt take everything.
The door will open when we realize we don't hold the key!

I tried to save myself but I failed!
But I failed!

Come back to me love, I forgive you,
Oh, how I've missed you (I missed you so),
Just know every time you run I'll be right here waiting!
Come back to me love,
I hope you know I'm always with you,
I forgive you!
 

Bring my demons into the light

Kategori: Mitt "riktiga" jag

Mitt skrivande har blivit sänkt till grunden. Jag har fått problem att formulera mig, att skapa ord. Det har hänt alldeles för mycket för att jag ska kunna hinna med.
Jag försöker undvika att läsa det jag skrivit tidigare, precis innan jag skriver ett inlägg. För det blir lätt att jag undviker att skriva orden - eller rättare sagt känslan - som jag har just nu, just för stunden. För de orden jag skriver för studen är de som är äkta. Ingenting är redigerat utefter ett annat inlägg. Därav kan jag uppfattas som upprepande, tjatig eller kanske glömsk.
 
Jag har fortfarande problem med tåg. Jag kan för mitt liv inte föreställa mig själv frivilligt gå på och tillåta dörrarna slå igen bakom mig. Jag kan fortfarande inte koppla av och njuta av mat i andras närvaro. Jag kan inte minnas sist jag åt på restaurang utan en enorm betongklump i bröstet.
Å ena sidan känns det som en ond cirkel som jag ständigt vandrar i, men å andra sidan försöker jag dra mer lärdom. Att se det positivt. Även om där inte finns någon positiv tanke i åsyn så gräver jag fram den. För utan någon positiv känsla går jag under. 
 
Hur lyckas man? Hur klarar man av att tänka positivt i en omöjlig situation? 
Man måste. Det finns inget annat svar. Hur pissigt en sak än är, så måste man tilllåta sig själv bli glad, STOLT för den minsta bragden man vinner. Därför finns delmål.
Sluta fokusera på "JAG SKA KLARA DET, JAG MÅSTE". Fokusera istället på: "Jag ska klara av att titta på ett tåg utan att blunda, utan att springa därifrån, utan att hålla för öronen". DÄR har du ett delmål.
För många är det ingenting, men för mig betyder det världen. Att klara en sådan "enkel" sak för andra, är att springa 1 mil för mig.
Och jag tillåter mig själv att bli stolt. Jag tillåter mig själv att bli glad. För det förtjänar jag.
Det är jag som ska klara detta, ingen annan. 
 
Jag kan till och med erkänna att jag, efter att klarat ett delmål, ringer min familj. Men glädje i rösten, stolthet i ryggen och tårar i ögonen berättar jag för dem att jag vunnit en positiv känsla.
För att man ska kunna vinna över sina spöken, måste man tillåta sig själv en positiv känsla.
För har du en positiv känsla, om så en minimal, så bibehåll den. Krama om den hårt och känn värmen. För i mörka tider behöver man ett litet ljus. Att få en positiv känsla i en tuff situation betyder allt.