Bakslag ännu en gång
Kategori: En vardag
Den här dagen har varit hemsk. Har inte haft motivation till någonting. Har inte ens orkar fejka fram ett leende. Det har känts som min kropp sagt upp sig och att min hjärna tynat bort en aning. De ställen jag brukar ha smärta i, värkte så jag höll på att bli tokig (knät, foten och tummen). Tror allt sitter sammansvetsat med att jag rent ut sagt mår dåligt.
Min självkänsla lämnade jag med största sannorlikhet kvar i Vikbolandet nu när jag var där i helgen. Lika så mitt självförtroende. Min onda cirkel har börjar rulla igen och jag är just nu lite osäker på mig själv. Eller lite, jag är lite smått rädd för mig själv igen.
Fick ännu ett bakslag idag nämligen. Min älskade lilla Pälsson (äldsta råttan) var tvungen att komma till veterinären så fort som möjligt. Hade egentligen en bokad tid tills torsdag men kände att det verkligen inte kunde vänta tills dess. Och tack och lov att jag valde att ringa och boka om tid en till redan idag. Hennes tänder var tydligen mer hemska än jag trott (R fick åka med henne då jag verkligen inte kunde komma från jobbet tydligen.....). Det var akut ännu en gång, trotts att vi var där för 2 veckor sedan och klippte dem. Fröken gnagar inte som hon ska. Fick därmed ett riktigt hårt slag i magen - hennes kindtänder är för långa.
Börjar hon inte gnaga sitt torrfoder snart så måste hon opereras. Jag vill verkligen inte behöva låta henne gå genom detta. Hon är över två år nu och skulle med största sannorlikhet inte klara nedsövning. Det var på håret sist nämligen och det gör så fruktansvärt ont i mig att behöva tänka på det.
Men om hon inte börjar äta torrfoder inom de närmaste 2 - 3 dagarna så har vi inget val.
Vi fick näringspulver att ge henne nu i tre dagar så hon får i sig något mer än bara ost (hon får inte mer ost nu, hon måste gnaga!!). Hon fick en dos precis när jag kom hem för ett tag sedan och verkade uppskatta det. Men det räcker inte. Hon måste gnaga.
Jag är så fruktansvärd rädd just nu. Oroligheten ligger som en tung sten i min mage och stressen lägger sig som en propp i mellangärdet. Jag hade magkatarr redan innan, nu blir det inte lättare.
Vet inte vart jag ska ta vägen. Jag orkar egentligen inte mer just nu, men jag måste.
Ledsen för de icke hjälpsamma inläggen. Just nu är det svårt att se det positiva i saker och ting.
