thuna

Oj. Det var länge sedan. Väldigt länge sedan.

Det har verkligen inte varit roligt att blogga, eller rättare sagt har jag slutat bry mig. Tolka det inte fel, jag älskar att skriva. Men på något sätt har jag tappat intresset just för en blogg.

 

Mitt liv? Hur allt är?

Vad kan jag säga. Jag bor fortfarande i skåne med min älskade sambo, mina små älskade råttor och min älskade katt. Jag jobbar deltid i en leksaksbutik i Malmö. 
Det har gått ca 1 år och 3 månader sedan jag tog mina saker och flyttade hit. Jag blev helt annorlunda. Inte som en annan person, men mitt perspektiv vidgades. Jag har lyckats lära mig att stå på egna ben, att ta tag i mina problem själv (någelunda) och jag biter ihop utan att knäcka tänderna. Såklart har jag ju mina nedperioder ibland (vilket är helt naturligt och normalt) men de kommre inte alls ofta. Jag har inte kvar den obehagliga krypande känslan på ryggen. Jag känner mig inte jagad längre. Här finns inget som skrämmer mig, här finns inget jag behöver gömma mig för. Men framförallt: Jag behöver inte titta 50 meter framför mig av oro att behöva möta mina järnspöken. Jag känner en lättnad som inte går att beskriva. Jag återfår min energi mycket snabbare nu när där inte är några energitjuvar efter mig. Såklart skräms jag fortfarande av nya människor, men inte alls i den befattningen som innan. Alla vill mig inte ont. Det enda som jag har att känna negativitet gentmot är att det är så långt till min familj. Men vi hörs så gott som varje dag så det är inte direkt så vi glidit isär på något sätt.

 

Jag kan väl säga att jag jobbat rätt mycket med mig själv. Jag har dock fortfarande svårt att visa vissa känslor. Men jag drar slutsatsen att det snarare tillhör personligheten än att det är ett "problem". Alla är olika och därmed går det inte att jämföra. Jag har även slutat att jämföra mig med andra. Bara för att en annan person "har det bättre" i mina ögon, behöver det inte betyda att jag har det dåligt. Absolut inte! Jag älskar det jag har. Nuet! Jag behöver inte hitta på saker 24 timmar om dygnet. Jag behöver inte vara den roliga, überglada eller supertrevliga. Jag behöver inte festa varje helg, vara social ofta eller träffa folk varje dag. Jag är en bekväm människa. Jag trivs att sitta i mitt hörn och pyssla. Att skissa, sticka och skapa i allmänhet. Och jag kan inte ångra det i efterhand, varför ångra något man uppskattar i nuet? 

Tänker man tillbaka på saker som "jag borde gjort det där istället för att suttit hemma vid datorn" så omvandlar man något till negativitet. Det finns ju en orsak till att man inte gjorde det. Man kanske uppskattade att sitta just då vid datorn, det kanske var något man ville eller innerst inne kände var rätt då.

Det finns ingen anledning att ångra saker.

Citerar mina favorit ord:

"Hade du verkligen viljat så hade du gjort det - eller åtminstonde försökt."

 

Vet inte om jag kommer börja blogga igen, kände mest för att bara skriva av mig lite för skojs skull!