thuna

Fobier. En vanlig åkomma och de flesta har minst en. Oavsett om det är medvetet eller omedvetet så tycker vi alltid något är obehagligt. Bara för man inte får panikångest av orsaken så betyder det inte att det inte kan vara fobi. I vissa fall kan fobier kopplas ihop med tvångstankar. De utlöser oftast varandra i mer eller mindre faktorer. Och som ni kanske förstår vid det här laget så har jag en hel del fobier och en hel del tvångstankar. Dom är mycket mildare nu än vad de har varit tack och lov. När jag var yngre fick jag panikångest för minsta lilla. Det kunde vara allt från att trampa på en brunn till att gå fel antal trappsteg. Till och med om jag gick på fel trappsteg med fel fot. Jag tror inte att jag kommer skriva ner alla tvångstankar jag gått genom (och går genom) då det kommer ta upp ett helt inlägg plus att det kanske inte är så intressant att läsa. De enda intressanta vore kanske att någon känner lika dant. Kanske kan göra ett inlägg någon gång med bara punktform på olika sorters tvångstankar som gått genom mitt huvud i mina levnadsår. 

Men nu tänkte jag fokusera på något viktigare, nämligen min matfobi. Vet inte om jag kan kalla det matfobi egentligen då jag inte har problem med att äta generellt, men jag har aldrig fått ett svar på vad det kallas. Som jag skrivit tidigare så har jag svårt att äta borta. Sen jag var ca 11 år har jag gjort allt för att undvika att äta hemma hos andra, äta på restaurang och på ställen jag vet att folk finns. Så många gånger som jag, när jag var yngre, skyllt på att jag redan ätit eller att jag inte alls varit hungrig. Den enorma panikångesten som drar sig genom hela kroppen är den absolut värsta känslan jag varit med om än så länge. Det handlar inte om att folk ska titta på mig, att jag äter konstigt eller att maten ska vara äcklig. Det är något mer invecklat än så, för jag kan själv inte ens förklara varför. Att äta borta har alltid varit en mardröm för mig. Ville aldrig gå hem till andra för att riskera att få frågan: Vill du ha mat?

För även om man säger Nej tack, så propsas det ändå. Familjer vill ju bara väl och det är väldigt snällt av dem. Jag ser absolut den generösa tanken då det är en familjär situation. Mat förenar människor helt enkelt. Om det inte vore så att man blir spyfärdig innan maten ens är färdig för servering.  Så fort någon frågat mig om jag vill komma över på besök så är det första som slagit mig i huvudet "jag kan inte äta hos dem..", "de kommer fråga om jag vill ha mat..", "jag kommer bli tvingad att äta.."Ett evigt ältande som gjort att jag många gånger stannat hemma då ångesten tagit över mig så totalt. Att bara tänka "äta borta" ger mig en stor knut i magen och illamående. Det har blivit en så stor sak (det är ju jag själv som gjort det till en stor sak) att det inte varit möjligt att avvänja det. 

Tänk dig det här: Någon frågar dig om du vill göra det du ABSOLUT mår sämst av. Det som får dig att bli helt kallsvettig, yr, spyfärdig och svimfärdig. Du känner verkligen hur svetten rinner samtidigt som du fryser något kopiöst. Du har en stor sten i magen, du tvingar ner uppstötningar samtidigt som du försöker att inte svimma.

Exakt så känns det för mig. Ren och skär panikångest. 

De senaste tre åren har jag dock blivit bättre på det. Långt ifrån "frisk", men bättre. Jag har tvingat mig själv flera gånger att sitta kvar vid bordet. Tagit pyttesmå tuggor samtidigt som jag öst in dricka i munnen. Mina tuggor bestod alltså av 10% mat och 90% dricka. Det var en riktigt stor sak för mig, att jag satte mig och SATT KVAR. Jag trotsade min fobi och pressade mig själv till det yttersta. Det är fortfarande många ställen som jag inte klarar av att äta på eller hemma hos. Men de få ställena jag lyckats stanna kvar på har blivit lättare och lättare. Det har inget att göra med sällskapet. Det kan vara världens mest underbara personer, men jag reagerar ändå. Ibland kan allt börja riktigt bra, men sen mitt i middagen får jag den där rysningen över ryggen och börjar må dåligt. Oftast går jag ifrån och går på toa för att skölja händer och ansikte med iskallt vatten (det hjälper vid panikångest att ha kalla händer) eller tar av mig något klädesplagg (alternativt viker upp byxorna). 

Detta är en oerhört pinsam sak för mig. Jag skäms varje gång det händer och känner mig så oerhört oförskämt och oartig. Det är så svårt att prata bort en sån här sak.

- Vad maten inte god?
- öh, eh jodå!
- Men du har ju knappt ätit?
- ehm.. nja.. nje.. alltså..

Så brukar det låta. Varje gång. Och jag skäms öronen av mig. Just känslan av att verka oförskämd, otacksam och oartig bränner i hela kroppen. Jag tar aldrig mycket mat på en gång då jag aldrig kan vara säker på att jag klarar av att äta det. Finns det sallad så lägger jag på mycket av detta då det är kallt. Kallt = bra, lätt. Om första lilla portionen gått ner och jag inte känner något så kan jag förmå mig att ta lite till. Men aldrig så mycket att det blir mycket kvar på tallriken. Så oförskämd vägrar jag vara. Jag ser även till att aldrig äta mig så mätt att jag hamnar i matkoma för det kan även orsaka illamåendet. Att sitta och må illa är ju trotts allt bland det värsta som finns. Men de gånger jag lyckats äta borta så har jag sett till att äta tills jag är lagom mätt, och sen är det bra. Då känner jag mig så oerhört stolt att jag nästan vill spricka. Jag vill säga det till alla hur stolt jag är, men jag håller det för mig själv. För hur ska jag kunna förklara det till andra?

De som jag berättar det för efteråt är min familj. De vet exakt vad jag går genom och vet hur jobbigt detta är för mig. Och varje gång jag sagt "jag lyckades!!" med glädjetårar i ögonen så har jag alltid fått en superglad röst i andra änden som säger "bra! härligt!! Du är jätteduktig!!".

Det handlar inte bara om att få höra att jag gjort bra ifrån mig, även om det såklart är gött med beröm, utan det är en del av min "rehabilitering". För varje gång jag lyckas med "det omöjliga" så noteras det hos min familj och vi kan diskutera saken. Hur kändes det? Vad åt ni? Hur mycket klarade du av att äta?
För min del har det hjälpt enormt mycket med just det stödet. Att få berätta att jag lyckats. Det gör mig starkare och ger mig en bättre inställning. Det tar mig ett steg längre, för nästa gång jag kanske får panikångest så kan jag ringa dem och de påminner mig om hur det kändes sist när jag lyckades. 

Jag blir som en liten flicka som stolt visar upp vad jag lärt mig i skolan. 

Det blev en oerhört lång text den här gången, men det är så svårt att förklara tydligt i ett kort inlägg. Men jag hoppas ni kanske förstår lite mer hur jag känner och hur jag reagerar. Och framförallt: VARFÖR jag gör som jag gör när jag sitter vid bordet. Varför jag beter mig konstigt. Det är inget jag frivilligt pratar om vid bordet för det kan ibland bara göra saken mer pinsam, utan det som hjälper bäst är att låtsas som ingenting och inte fråga förrän efteråt. 

Om jag äter ute med någon i min familj så är det bästa att låta de sköta det. Äter jag ute med Richard så är det bäst att låta honom sköta det. För de vet mer exakt vad som händer och har fått mest erfarenhet av mitt problem. Det är såklart svårt att låta bli att hjälpa till och jag är jätte tacksam för de som vill försöka hjälpa mig! Men det är mest den där lilla tryggheten hos dessa personer som behövs just då. Efteråt när de är "över" så kan man fråga hur mycket man vill. För som ni kanske har förstått så är jag en osäker människa och osäkra människor har ett behov av någon form av trygghet. Det kanske låter som ett stort ansvar att lägga på någon annan, men jag har frågat i förväg och dessa personer har accepterat det. 

Undrar ni över något, så vet ni hur ni får tag på mig! 

* Skriver inte saker för att få sympati utan för att lägga fram fakta. Verkliga problem som för andra kan vara hur konstiga som helst.