thuna

Wow, jag är helt mållös. Det är helt fantastiskt att se hur många det är omkring en som bryr sig. Har fått en del respons för mitt förra inlägg och det känns som jag nådde ut till fler än jag hoppats på. Tanken med inlägget var att folk skulle få lära känna en del av mitt riktiga jag. Det jag skrev är något jag levt med hela mitt liv och därför "förtjänar" (även om det må vara fel ordval) de omkring mig att få veta hur jag är. Vem jag är. Jag har många "problem" inom mig, men detta ämne är ett av de största och vikigaste att veta om. Tack snälla ni för ni respekterar detta och för att ni respekterar mig. Jag har lovat mig själv att bli bättre på det, men det är verkligen till stor hjälp att få stöd från andra. Att veta att andra har det i åtanke och att de vet räcker för mig.

 

Jag kommer steg för steg att ta upp känsliga ämnen här i bloggen när jag känner mig redo för det. Det är en väldigt svår sak att göra då jag hela mitt liv låst det inom mig. Så bli inte besvikna om det inte är en stor grej för er då det är en enorm grej för mig. Att bara få ner allt i text är svårt, men att sedan publicera det och låta er ta del av det är ännu svårare. Men det kommer hjälpa. Jag har absolut inga problem att prata om det om folk ställer frågor, men när det gäller att skriva öppet och ärligt från hjärtat på det sättet så är det oerhört jobbigt. Jag visar ju trottsalls mina svagheter och min sårbarhet. Om ni undrar över något så fråga! Jag skäms inte för något och jag svarar mer än gärna på frågor då det blir enklast för mig att berätta. Det behöver inte vara genom bloggen eller facebook, undrar man något just den stunden man är med mig så är det bara att fråga. Jag tar inte åt mig och jag mår inte sämre av att prata om det. Är det ett för känsligt ämne så säger jag det. 

 

Varför jag skriver detta och varför jag öppnar mig är för att jag någon gång i livet, oavsätt om det är genom min text i dagsläget eller i framtiden, så vill jag kunna hjälpa någon annan som kanske går genom samma process. Att bara veta att man inte är ensam ger styrka. För ensam är man verkligen inte. Alla är olika men en del kanske känner igen sig i något. Trotts att jag bara är 22 år (snart 23) så har jag gått genom en livstids prövningar. Jag säger inte att jag haft det super svårt eller har haft det värre än någon annan. Men jag har en hel del erfarenheter inom "må dåligt" genren och vet en hel del om just panikångest, fobier och tvångstankar.

 

Allt jag vill är att hjälpa andra. Om jag så når en enda person så blir jag lycklig.