thuna

Min halvvecka i norrköping gjorde verkligen susen. Det är fortfarande lite oroligheter kvar i kroppen, men har inte alls lika ont som innan. Sen släppte det väl antagligen mer då allt gick bra med mors operation. Gu så skönt att ha allt färdigt nu. Kommande sjukhusbesök får gärna vänta. Väldigt länge.

Måste påpeka att det känns väldigt märkligt att åka ifrån sin familj, för att komma hem till sin familj för att sedan åka från familjen för att åter igen komma hem till sin familj. Hängs det med? 

Kändes såklart tråkigt att åka ifrån familjen i norrköping, men det var ändå samtidigt skönt att få komma hem till familjen i skåne. Tvetydliga känslor det där. Men inga tårar denna gång iallafall (ett framsteg för min del iallafall!). Fick ett mms av far förut under dagen på mor som satt i soffan. Skönt att se att hon fått komma hem igen.

 

Passade även på att träffa min fina tant. Som vanligt blev det diskutioner utöver det vanliga. Men åandra sidan finns där inga ämnen som vi inte kan diskutera. Allt ifrån avföring till relationer. Märkligt? Nja, inte så värst. Har man varit tillsammans i 16 år så är det inte så märkligt ändå.

Även hon märkte på mig att min tid i skåne har gjort mig väl. Hon beskrev mig på samma sätt som jag gjort. Jag är samma person, men mycket lugnare och framförallt starkare (även om det tog emot för henne att säga det, då hon innerst inne inte ville att jag skulle flytta. Men hon är ju såklart glad för min skull.) Det är rätt skönt att se att en sån sak syns utåt ifrån också. För jag har blivit starkare. Jag siktade inte på att bli superstark eller att få ett psyke gjort av stål. Allt jag ville var att bli av med det tyngsta och mest sårbara som sitter i min själ och i mitt psyke. Att slippa ha ett åskmoln i huvudet och en demon i mitt hjärta. Även om jag har en bra bit kvar att gå, så har jag kommit en bra bit på väg och det är jag stolt över! Man måste ge sig själv det, för varje framsteg är värt att firas.

 

Tant kom även med väldigt smarta ideér. Hon öppnade mina ögon igen åt vad jag kan tänka mig bli. Jag vill fortfarande hjälpa andra, men känner mig inte redo att bli psykolog. Något mitt i mellan kanske? Steget man tar innan man är redo att få den hjälpen man verkligen behöver. Jag vill hjälpa andra att inse att man inte behöver gå i ensamhet, att det faktiskt finns hjälp att få. Att det inte är så hemskt som världen och allmänheten säger. Att det faktiskt finns utbildade personer som bara lyssnar och inte "hjärntvättar".

Bevisa att det faktiskt kan hjälpa, bara man ger det en chans. Jag ska överväga saken noga, hitta fakta och läsa kring det för att se om det kanske vore något att satsa på. 

Eller om jag kanske är redo att börja planera in viktiga & personliga faktorer i mitt liv. Hm.