thuna

Just nu i denna stund känner jag mig lugn. Det gör inte ont i magen, jag har inte ångest och det vilar en lättnad inom mig. Just denna stund tänker jag ta vara på helt och hållet. Hur morgondagen än ser ut och hur än helgen kommer utspela sig är i framtiden. Jag tänker njuta så mycket jag kan just nu.

 

Har de senaste veckorna mått sisådär kan man väl lugnt säga. Ångest på ångest. Det var länge sedan den känslan smög mig om ryggen. Detta medföljde även osäkerhet vilket ledde till att jag mått dåligt vid situationer som inte ens har någon betydelse. Jag tänker nu berätta hur jag fungerar, något som bara de som känner mig allra bäst märker av och vet orsaken. Det kanske inte är en stor sak för andra, men för mig kan det förstöra en hel dag.

Så fort jag känner mig osäker så får jag ångest. Ibland panikångest, men oftast bara ångest. När detta händer så börjar jag kallsvettas, må illa och får en känsla av att vilja rymma. En "vanlig" känsla som vi människor har inprogramerat i oss som ska utlösas när vi är i fara.
Men i mitt fall så har något hamnat snett och jag utlöser den känslan när något är nytt och utom mina rutiner. När jag känner mig pressad, ska äta borta/ute och när jag måste göra något som känns jobbigt. Låter som en lätt sak att komma över? Om de vore så väl. Detta har förstört en stor del av mitt liv, att jag reagerar så starkt på små saker. Jag har i dessa fall bara två alternativ: Fly eller tvångsstanna. Förr flydda jag, bokstavligttalat. Jag försvann från platsen. Idag har jag lärt mig att jag måste tvinga mig själv att stanna, annars blir det aldrig bättre. För varje gång jag tvingar mig själv stanna och pressar ner ångesten från magen till benen så går det lättare. Men det är verkligen inte lätt. Jag har fortfarande mycket att träna bort och lära mig. Det är därför jag säger "rehablitering". För det är exakt vad det är. Jag måste komma upp på benen och arbeta hårt steg för steg en bit i taget. Om jag så måste göra om samma process 1000 gånger.

 

Så om ni tycker jag är tråkig, slö, jobbig, gnällig, feg och löjlig så vet ni nu varför. Jag är en rädd, osäker människa med allt för mycket onödiga tankar i mitt huvud. Det är aldrig meningen att låta det gå ut över någon annan men ibland kan jag verkligen inte hjälpa det. Det är många gånger jag brytit ihop för jag känt mig så patetisk. Det gör jag fortfarande, men det är något jag jobbar extra hårt med. Att kunna socialisera mig och att kunna göra saker. Det tar mycket energi, men jobbar man på det bit för bit och dag för dag så klarar man det tillslut. Det går inte över på en natt och man kan inte göra allt på en gång. Men för varje helvetesminus man "överlever", destu mer vinner man på det i slutändan. För det är bara jag som kan ändra mitt beteende. 

 

Jag har tack och lov världens mest underbara familj, sambo och vänner som står ut med mitt beteende. För det är svårt att förstå och jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara att gå genom detta för min skull. Det är många gånger jag fått höra hur löjligt det är och hur feg & barnslig jag är. Det jag fått lära mig mest är att bita ihop. Att ibland måste man bara göra det, hur hemskt det än är. Och det är det enda som hjälper.