There has to be no reason
Kategori: Mitt "riktiga" jag
Det har gått lite sisådär på senaste tiden. Vill inte säga dåligt, men heller inte smärtfritt. Vissa dagar har varit lite tyngre än andra, och jag tror mycket har att göra med att vi ställt om klockan. Det brukar påverka mig under en period. Utmattning, att man vaknar om nätterna. Vaknar för tidigt.
Det får ta sin tid att finna tillbaka till rytmen igen helt enkelt.
Sen har känslor varit turbulenta inom vardagen. Vissa dagar, som jag precis nämnde, har varit tyngre än andra. Det har varit lite svårare att ta tag i det som borde tas tag i. Att komma iväg ordentligt.
Det finns de dagarna när ångest ligger som ett litet moln över huvudet. Det finns där, men den bryter inte ner i ett regn. Men den är ändå där och gör sig påmind. De dagarna är svårare, för gränsen mellan att låta det regna och låta det vara enbart molnigt är väldigt tunn. Jag har tur som har väldigt förstående personer kring mig, även i den offentliga delen som arbetslös, som förstår min situation och som tillåter mig att ta saker i ett lungare tempo. Som ser att det inte hjälper att kasta sig in och tvinga sig själv till något som kan komma slå tillbaka i ansiktet.
Och jag är tacksam. Så oerhört tacksam!
Idag hade jag läkartid på mottagningen. Jag skulle få läkarintyg på att jag inte klarar av att åka tåg. Att jag har problem med ångest. Att jag kan få panikångest i sammanhang, som inte alltid går att förklara mer än att jag är utmattad och inte riktigt återfunnit en självsäkerhet.
Detta besöket var jobbigt. Av vilken anledning vet jag inte helt själv. Det bara var det. Jag kände, när jag väl satt i stolen, hur mitt ansikte började koka. Jag hörde själv hur min röst darrade en aning och att jag hade svårt att slappna av i axlarna.
Men jag hade min underbara och högt älskade sambo med mig som stöd. Som mitt extra självförtroende. Som min extra röst. Det gjorde det enklare för mig, att bara ha honom med. Och jag är så tacksam att jag har honom!
Det är inte alltid lätt att förstå. Att riktigt hänga med på vad som händer. Men när man tillslut inser att det bara är, som det är. När man accepterat att "så här är det". Då blir saker och ting lite lättare att hantera.
