thuna

En dag som denna, såhär dagen innan jul, bör inte känslor som dessa existera. Men istället för förväntanfull, glad och i ett lugn så stormar det inom mig. Från ingenstans kröp de gamla känslorna över mig, tog över mig och släpade in mig i skuggorna jag trodde jag flytt från.

Från ingenstans, på bara en sekund, hamnade jag ner i mitt hål igen. Känslan av att allt raserar kring mig. Känslan av att vad jag än håller hårt om, rinner genom mina fingrar. Känslan av att veta om felet.

Och jag kan inget annat än instämma. För jag kan inte tillåta mig själv att glida med, få ha ett lugnt liv och njuta av lyckan som finns omkring mig. 

 

Varför?

 

Jag kan inte tillåta mig själv leva i illusionen av att allt är bra, när det inte är det. Jag har många problem, jag skapar många problem. Mina problem blir till en börda för andra och jag kan i tystnaden höra de trötta suckarna. För jag vet hur jobbigt det är. Jag vet hur frustrerande det är. Men kärleken mellan alla banden är starkare än vad ångesten är. Jag vet det. Men i mitt huvud finns en timer. Och den tickar ner mot noll. För all kärlek i världen har ett pris. Ett tidsslut. Och om jag inte vill att tiden ska ta slut, så måste mina problem halveras så fort som möjligt. För vad händer när tiden tar slut? När jag står på mina egna ben utan stöttepelarna? När de sista sandkornen glidit mig ur händerna?

 

Fortsätt le. Fortsätt bita ihop. Fortsätt pressa.

Bryt ihop, för att sedan bita ihop.