thuna

När ska det ta slut? NÄR? Det är inte ofta jag uttrycker mig i en desperat ton när jag får ner mina ord i text, men just nu känns allt för mycket. Är det inte det ena, så är det de andra och just nu är det allt känns det som. 

 

Det räcker inte med allt som har hänt, hela min hjärnkapacitet måste tydligen sättas på prov. Alla mina känslor och sinnen. Jag vet inte längre om jag ska gråta eller hyperventilera i situationer. Det handlar just nu inte om att klara av saker jag får panikångest över - det handlar om att klara av allt som händer bortom mina händer.

 

Just nu fick jag reda på att en utav mina föräldrars hundar, som jag varit med och uppfostrat och älskat, är påväg akut in till veterinären. Jag vet förloppet något som när om vad det handlat om, men nu verkar det som det tagit en vändning. Och det enda jag kan göra är att sitta i mitt hem - 42 mil bort - och vänta. 

 

Jag är högkänslig. Jag har en lättväckt ångest och kan därför få panikångest vid pressade situationer och platser. Jag går inte konstant med ångest, men när det händer något så skjuts mitt hjärta upp i halsen. Min mage vänder sig ut och in och jag kan inte kontrollera mig själv.

 

Just nu vet jag inte hur jag ska hantera mig själv. Jag har lärt mig att hantera mitt yttre vid alla situationer, men efter det senaste året har den fasaden spruckit. Just nu må jag verka lugn och sansad, och det kanske jag är. Men inom mig löper alla känslor amok. Ångesten ligger som en bisvärm i magen redo att sprida sig till resterande av kroppen.

 

Vad kan jag göra? Vad borde jag göra?

Vad ska jag ta mig till? 

 

Jag kan bara sitta här med tårar i ögonen och vänta på svar. 

Snälla.. Snälla...Snälla..