thuna

Mitt hjärta har än en gång blivit slitet i stycken. Krossad till tusentals bitar.

 

Igår åkte vi in med min älskade, underbara lilla bebis Pälsson. Min lilla skatt, mitt hjärta.

Denna gången var inte pga sjukdom tack och lov. Hon var väldigt gammal och hennes lilla kropp orkade inte riktigt längre. Naturen har sin gång och vi valde att hjälpa henne innan hon kanske skulle börja lida av det.

Vi kände att det var (och fortfarande är) rätt val. Mitt hjärta blev 2 år och ca 3 månader. Det är en lång tid för en råtta. Väldigt lång tid. Jag har haft henne sedan hon var 12 veckor, så det slog hårt i magen. 

Men smärtan lindras lite av att hon haft ett långt, lyckligt och lugn liv. 

Jag hatar att leka "gud". Även om det är det rätta, det snällaste och minst egoistiska man kan göra. 

 

Jag är i det stadiet att jag tänker och känner att inte ska skaffa djur. Men jag älskar mina små. De är mina bästa vänner, mina små själsfränder och jag skulle göra ALLT för dem. Inga pengar i världen är mer värt än dem. Livet har sin natuliga färd och ålderdomen är oundvikligt. 

 

Det känns som jag ändå var lite mer förberedd denna gången. Man är aldrig redo, men man är lite mer förberedd. Vi visste ju att hon var gammal och att det snart var dags. Men det hjälper inte den enorma smärtan, ångesten och skuldkänslorna. 

 

Det känns så tomt. Från att ha haft massor av bästavänner, till att där är 2 älsklingar kvar. De är enorm omställning. Jag älskar mina två som är kvar över allt annat. Men det är ändå en tomhet som ekar inombords. Allt hände så fort på en och samma gång. 

 

Vila i frid min älskade Pälsson, mitt hjärta. Min ögonsten. Min sötnos, prinsessa och bebis.

Jag kommer ALLTID att älska dig och du kommer alltid vara saknad.

Jag kommer aldrig någonsin glömma dig ♥