thuna

Ibland chockerar jag mig själv rätt ordentligt. Speciellt när det handlar om något jag normalt sätt överreagerar på. Det finns händelser som jag borde reagera enormt starkt på, men som i detta fallet svepte som en tanke genom mitt huvud. Jag borde blivit mer oroad, panikslagen och ångestfylld. Men nej. Jag var bara lite orolig och lite fundersam den här gången. Vad hände? 

Är det ett tecken på mognad? Att min kropp tar över mitt psyke för en gångs skull? Det var precis som om min hjärna till en viss del kopplades bort för en stund och lät naturen sköta den delen. Det skrämde mig lite, men samtidigt var det en sån enorm lättnad inombords. För första gången på länge kunde jag hålla mig lugn i en pressad situation. Och vet ni vad? Det är tack vare tryggheten jag känner med min sambo.

Det är fantastiskt hur en annan person kan ha en sån lugnande effekt på mig. En person som inte varit där under min värsta tid, som har sluppit mina absolut värsta järnspöken. Jag vet inte om det är tack vare det, eller om hans trygghet har omslutit mig helt. Men jag är tacksam.

Jag är lugn och sansad. Det har dragit in en förstående känsla i min kropp. 

 

Allt runt om är fortfarande kvar. Jag tampas fortfarande med mina fobier och min ångest. Men för en gångs skull separerar jag det negativa och lyter upp det positiva. Jag höll mig lugn och jag greps inte av panik. Vilken underbar känsla!