thuna

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Bokstavligt talat. Samtidigt som jag vill krypa ihop i fosterställning i soffan och bara låta allt rinna av mig, vill jag även bara lyfta ögonbrynen och skratta för mig själv. Åt mig själv. För allt känns ibland så löjligt. Mina svårigheter, mina brister - de påverkar alla andra så mycket mer än de borde. Jag känner mig löjlig. 

Samtidigt som jag bara vill lägga mig ner och gråta, vill jag ha kvar styrkan som vilar i bröstet. Sitta upp, jobba med mig själv och bara vara glad varje dag. Inte låta saker stiga mig åt huvudet, inte ta åt mig av min självkritik och sluta med självsympatin.

 

Men ibland måste man låta sig själv bryta ihop för att kunna bita ihop. Man måste sparka sig själv i röven innan man fortsätter gå genom eld. 

Man måste släppa det dåliga samvetet för en dag för att orka bryta ner, bygga upp och gå framåt. 

 

Det är så mycket jag vill skriva, men att låta så självsympatisk skapar bara en tragisk bild. Det är inte okej för mig att jag sitter och tycker synd om mig själv för ingenting. Suck it up! Det finns dom som det faktiskt är synd om! Överös andra med den empati och sympati du lägger på dig själv.