thuna

Känns som det är dags att ventilera min själ lite.

Börjat gå till en KBT sköterska en gång i veckan för att försöka råda bot på mitt ångestproblem. Igentligen kommer nog ångestdelen aldrig försvinna men det kanske går att tygla den lite. "Inte låta den styra mitt liv" så att säga. Den största svårigheten just nu är tågen. Jag kan inte åka tåg, alls. Bara att komma i närheten av en tågstation får min puls att stiga och min ryggrad att rysa. Jag vet inte vad det var som hände. Har visserligen alltid haft ett nervöst inslag när jag åkt, men helt plötsligt kunde inte mer. Panikångest i ren form utlöper genom hela min kropp. 

Detta försvårar allt för mig då tågresande är en extremt stor del av vardagen här nere. Allt kretsar kring att ta sig omkring med tåg. 

Har haft "tur" den senaste tiden då sambon jobbar i Lund. Då kan jag gå upp och skjudsa honom på morgonen så att jag kan ha bilen. Men det är varken ekonomiskt eller en bra lösning i längden. Jag måste klara av att åka tåg igen. Och det stressar mig ännu mer. Bara tanken och känslan av att jag "måste klara av det snart" gör det hela så mycket värre. Sitter i en rätt knivig situation. 

Om jag inte kan hitta ett jobb här i närheten eller att vi flyttar närmare jobben så kommer stressen tära på mig mer och mer. Men det är ju inte så lätt. Man kan inte bara flytta, man kan inte bara få ett jobb närmare hur som helst. 

 

Det blir lite utav en ond cirkel. 

 

Men jag håller mig positiv. Det SKA gå. Det KOMMER att gå. Jag tänker inte ge upp. Det finns inget kanske. Och det finns absolut inget: Det går inte.