Okej, nu blir det en såndär "själv.diskution" som jag så fint brukar ha för mig själv i mina inlägg ;P

Behövs verkligen de tre första månaderna i ett förhållande? Alltså, dom där när man är så förälskad som det bara går att bli och man inte kan sitta still för man bara vill få ur sig alla sina känslor. När man inte kan berga sig förän man får träffa sin "älskade" igen. Behövs dem? Är det dom som avgör om ett förhållande kommer att hållas vid liv? Själv hatar jag de tre första månaderna, det är då man är som sårbarast. Det är då man är en aligator med fienden under ens mage. But still.. de är alltid mysigt att ha en varm känsla som gör en röd om kinderna. Dock hatar jag den nu, jag hatar den verkligen. Har blivit attakerad mot magen förut, så tyvärr går det ut nu.
Behövs verkligen förälskelse för att ett förhållande ska blomma ut?