Jag kan erkänna att jag är en pappas flicka. Och det är fan i mig det bästa man kan vara. Att ens föräldrar har förtroende för en, litar på en. Att man kan prata om saker och slipper allt bråk man annars skulle haft. Att man ställer upp för varandra, lyssnar, tar hänsyn och respekterar varandra. Visst, man är inte alltid sams. Men för det behöver man inte bråka och skrika på varandra. Jag är hellre mammas bebis, pappas flicka än en värsting som jämnt ska bråka med mina föräldrar, slåss och supa ner mig utan att kunna få hjälp.
Det låter hur lame som hellst, men att ha det bra hemma är iallafall i mina ögon något att vara stolt över! :)
+ så är jag systers pyttlillasyster som hon vägrar släppa ;D