thuna

Jag är långsint, det kan jag direkt säga. Och de som verkligen känner mig väl, vet om det. Jag kan ta mycket skit, jag förlåter och ger folk en andra chanser. Men när en person sårar mig ordentligt eller gör bort sig för hårt så släpper jag det inte. Småsaker bryr jag mig inte om, jag säger vad jag tycker och sedan är det bra. Kan gå och störa mig lite på det, men släpper det. Men när någon medvetet sårar mig, får man ingen andra chans. Hur grovt är det? Jo, när man verkligen gör allt för att få rätt, för att se mig vika mig dubbelt och vilja lipa. När någon får mina nära att lipa eller slår till personen. Dessa personer sjunker i mina ögon. Jag förlåter inte sånt. Jag är långsint, sårar man mig ordentligt eller skäller ut mig utan minsta anledning så kan man sluta räkna dagarna man känt mig. Jag har ett tex:
Jag gick genom 6 års helvete när jag var mindre. De flesta som känner mig vet vad det handlar om. 4:an - 9:an. Det är en lång tid, de är något jag aldrig kommer släppa. Aldrig. Det är något jag försöker komma över nu, men något jag aldrig kommer förlåta. Det är en av de allra största sakerna som jag inte släpper. Det sägs ju att det är bättre att förlåta, men i min värld finns det oförlåteliga "men". Jag tänker inte gå och älta allt som hänt, det är inte ens värt att tänkas på. Men jag kommer aldrig släppa det. Aldrig förlåta. Sån är jag. Långsint. Ta det bra eller dåligt, men sån är jag. Jag kan ta en hel del skit, men sen finns det en gyllende gräns.

Jag är inte den personen som skäller ut folk, som berättar hur urusla dom är för vad dom gjort. Jag är inte den som går fram till personen som sårat mig och ger en smäll. Jag kör med det värsta man kan gå genom. Psykisk nedbrytning. Jag ignorerar de som drar energi från mig. Till en början tänker de flesta "FINE, be a bitch". Men när det väl gått ett tag, blir man frustrerad och gör allt för att få kontakt. Jag låter inte energitjuvar (som mamma kallar dem) dra ner mig. Dom är inte värda att lägga en uns av energi på. Dom är inte värda en blick.