Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här längre. Jag har haft det i huvudet länge, haft känslan länge. Men har försökt förtränga det helt och hållet. Det har kommit att bli väldigt opassande och något som folk utbristit som "onormalt". Många förnekelser och något som liknat förskräckelse. Men jag själv, jag vet varken ut eller in. Jag försöker att inte tänka så innerligt på det. Försöker skjuta undan det och släppa det.
Men hela tiden kommer det upp samma fråga.. "tänk om?".

Nu har det blivit något utav en pinsam situation när jag påpekar det ens. Ingen som tagit mig på allvar. Försöker dölja den jag är. Själva situationen blir inte pinsam, utan det blir pinsamt för mig. När jag försöker ställa ärliga frågor. Pinsamhet. Tystnat. Allt följs av ett skratt, för att dölja och skjudsa undan det.

Det är nog inte meningen att det ska bli en aktuell fråga, eller en aktuell situation. "Du får inte". Vad får jag inte? Varför inte? Är det inte mitt liv? Blir jag mindre älskad, för jag är ärlig? Det är en stor sak att acceptera, det är det. Men samtidigt leder ett förbud alltid till något negativt. Det är därför jag alltid försöker vara öppen för saker. Öppen för olika diskutioner och aldrig se ner på någon.

Det är en stor sak. Det är svårt att anpassa tanken till en ny sak, när man är van vid det gamla.

Jag är 50/50. Hälften är tveksam, skeptisk och svårt inpräntad.
Den andra hälften är självklar.