Är stressad. Jag ser inte stressad ut, låter inte stressad. Men jag har den känslan i bröstet och huvudet hela tiden. Får smärtor i bröstet (som mamma kallar mjältugg, vilket jag verkligen inte förstår eftersom det inte ens är vid mjälten?). Brukade få den ofta när jag var mindre, men det börjar komma tillbaka nu. PGA stress och nedstämdhet. BIT IHOP, som alla så bra säger det. Gillar de orden, de är faktist uppmuntrande :)

Hamnade i totalt chocktillstånd idag. Våran mentor kom in i vårat bås (som vi jobbar och tränar i, i skolan), tittar runt och känner på väggarna. Sen vänder han sig mot mig och Sara & säger:
- Det ni har gjort är perfekt.
Blev faktist stolt. Det är inte ofta man får höra såna saker av honom. Och så sa även en av brudarna i klassen:
- Erat rum är nog finast av alla just nu!
Känner att jag börjar lära mig på rätt sätt nu. Har hittat mina egna arbetsmetoder och får allt att funka, som rinnande vatten (för det mesta). DAMN, det känns bra :) De senaste månaderna har jag fått tillbaka motivationen till att fortsätta som målare. Att klara av jobbet (om nu jag får hjälp med knäna).

Ja! På tal om knäna.
Jag har haft problem med knäna i 5 år, snart 6. Spelade innebandy från 13 - 16 år och det sliter rätt mycket på knäna. Så vi besökte vårdcentralen, som skickade oss till sjukgymnastik. Där gick jag i ca ½år. Samtidigt fick vi nummer till en ortoped i stan för att undersöka lite. Men det han gjorde var att känna lite på knäna, trycka och säga "gör det här ont?" och skickade hem mig med orden "ansträng dig inte" & "Det kommer försvinna när du är 25år". Jag blev rasande. Nej, flyförbannad. Jag hade slutat med innebandyn pga att jag hade för ont i knäna. Så fick jag de orden. Tankarna var "kommer aldrig mer kunna spela innebandy.. igen..". Samtidigt, en vecka senare blev jag hemskickad från sjukgymnastiken med orden "fortsätt träna hemma istället. Hör av dig om det inte blir bättre". Jag var 16 år då. Gav upp helt. Kändes som det aldrig skulle bli bra. Fick en lapp med mig från ortopeden till idrottsläraren om att jag inte fick anstränga knäna så som fotboll, handboll m.m. Så gymmade mest på idrottstimmarna. Och idrotten var den bästa lektionen för min del innan det.
Så det var 2 år sedan jag var hos ortopeden, och det har inte blivit något bättre alls. Tvärtom, det blir nästan bara värre. Och nu när jag ska bli målare så kommer det bli väldigt svårt att klara av att jobba, eftersom jag får ont av även det. Så var inne hos skolsyster idag och pratade och sa som det var. Hon blev förvånad när jag sa att jag inte blivit röntgad. Fått tid till skolläkaren, så nu hoppas jag bara att han kan hjälpa mig vidare. För det ortopeden sa om mina "skada" var det:
"Sånt här opererade man bort för ett par år sedan. Men det gör man inte längre, eftersom det försvinner av sig självt. Så när du är 25 kommer det nästan vara borta."
I mina öron låter det som ren bullshit. Kräver ingen operation, men när det finns så man kan göra mer än att bara känna lite på knäna, så borde man åtminstonde få ett bevis på att operation inte behövs.
Nu mera är jag inte lika förbannad, känner mest frustration.

Så ja, där har vi väl det mesta vad gäller mina knän. Alla vet redan att jag har ont, men nu är det lite mer varför jag inte är med på vissa saker som "laserdome" & "paintball". Knäna håller inte helt enkelt ;P