Jag är djupt besviken. Inte känt mig såhär besviken på länge, och ändå borde jag inte bli förvånad. Det händer ju jämnt. Det är nästan den värsta känslan som finns, just att man blir besviken. Det börjar nästan alltid med att man blir förbannad, sen blir man hur ledsen som hellst och känner besvikelsen stiga en åt huvudet.
Jag är djupt besviken, och inte kommer jag över det heller.

---

Fick nu på förmiddagen reda på att min farmor har bröstcancer. Hur jag reagerade på detta? Jag hamnade i chock. Total chock. Och nu när chocken la sig försöker jag hålla tillbaka känslorna. Det går att operera bort, hon kommer överleva. Men det är ju fortfarande bröstcancer..