Det är svårt att alltid försöka vara positiv.


Alla har vi våra perioder, en del har kraftiga medans andra har mindre. Men vi alla har dem. Jag har själv försökt se saker från ett annat perspektiv. Men det ungår inte att man ibland faller in på den gamla banan och inte ser utanför bubblan. En del vill tvinga sig till det yttersta att visa att man inte har svackor, medans andra bara vill slänga ut dem på alla som går förbi. En del får man lirka ut vad det är, en del söker tröst. Men det viktigaste av allt: En del ber om hjälp.
Det är aldrig fel att be om hjälp. Det är bland det svåraste man kan göra. Det tar tid, man får ångest och man vill försvinna. En del får kraftig ångest efter man frågat, då man är rädd för förändringen. Man är rädd för vad som kommer hända. Ibland till och med rädd för att våga må bra. Men att be om hjälp är aldrig fel.
Varför jag drar upp det här är för jag själv varit en av dessa. Jag har försökt tvinga mig själv att visa mig stark, jag har inte vågat be om hjälp eftersom jag varit rädd för förändringar. Att folk ska veta, att få samma frågor dag ut och dag in. Men jag bad om hjälp. Det tog mig 8 år, men jag bad om hjälp. Tyvärr var det 7 - 8 år för sent, då man kan få hjälp direkt istället för att må dåligt en längre tid. Att våga be om hjälp är inte samma sak som att öppna sig.
Man klarar inte allt själv, ibland behöver man faktist en hjälpande hand på traven. Kanske en spark i baken.
Sedan efter man fått hjälp så är det inte alltid det blir som man trott. Man blir inte "bättre" på en vecka. Ju längre tid man låst allt innom sig, destu längre tid tar det att komma ur den onda cirkeln. Ibland kanske man inte kommer ur den helt ändå. Men att våga be om hjälp, att försöka må bra är ett steg på vägen.
Men för att få hjälp, måste man vilja ha hjälp. Man måste vilja själv, innerst inne.