Obehaglig rysning. En känsla av att något är påväg att gå snett. Att det är nu det börjar. Känslan av att något inte stämmer, att det förmodligen kommer gå åt skogen. Tanken på att försöka förtränga, stänga in. En tanke av att inte känna svaghet. Men framförallt: Inte visa svaghet.

För svaghet är något som idag framställs som något negativt. Att be om hjälp, det är uteslutet. Man har kravet att man måste klara det själv. Att allt som händer, oavsätt om det är ett stort eller ett litet problem. Det kan vara allt ifrån att man är nära kanten och vill hoppa, till att det kan tyckas inte vara något för världen. En lite sak, som man själv känner inte egentligen är ett problem.
För svaghet är ett fult ord idag. Att må dåligt, vilket de flesta gör, är något som man absolut inte får visa. Man ska ha det där leendet på läpparna. Man ska tindra med ögonen och kalla andra för diverse onödiga saker. Glåpord. Man ska visa sig stark, inte ta någon skit.

Men även för den största björnen, eller den starkaste vargen, finns det dåliga tider.
Ett problem kanske inte är en big deal för andra. Men det betyder inte att det inte är ett problem. För allt som får en person att må dåligt, är ett sorts problem. Bara för att det inte påverkar andra, betyder det inte att det inte förstör för just den personen. Man kan jämföra sig med andra, tänka sig som så att "här gnäller jag över mina små problem, medans X har det betydligt värre". Men det betyder inte att man inte kan må dåligt över sina egna "små problem". För dessa problem, även skador, är jobbiga just för den personen själv.

Inga problem är obetydliga. En del problem kanske man måste ta upp till ytan, för att man ska kunna få ett annat perspektiv. För det är betydligt annorlunda att se det i ett annat ljus, en annan vinkel, än den man är van vid. Går man och (som de flesta gör) grubblar, ser det från ett håll. Då är det klart att problemet växer.
Men vågar man ta steget att be om hjälp, att höra någon annans åsikt, så kanske man kan få en klarare syn. Oftast får man inte det svaret man vill höra, men det ger en tankeställare.


Vad jag försöker säga är: Våga be om hjälp. Alla vänder inte ryggen till, och om någon skrattar - ta det inte personligt. Personen själv ifråga har förmodligen (för det mesta, jag chansar på 90%) egna bekymmer och klarar därför inte av att höra. Personen i fråga vågar inte låta tillitet växa.