När det sista lövet på trädet fallit, känns allt naket. Det är precis som allt förevigt dör.
Det finns inte en gnutta liv i åsyn. Inget som får trädet att skrika "JAG LEVER".
Men till våren blommar allt åter igen. Men det blir aldrig som sist.
Något är förändrat. Det är inte samma mönster, inte samma blad på grenarna.

Inte ens fåglarna, som alltid sitter på exakt den där grenen, är de samma.
Allt har plötsligt förändrats. Och återkommer aldrig.

Det är som när havet slår mot ett berg. Det är ett kraftslag som självaste tor inte kan åstakomma.
Inget som kan rå för det, inget som kan rå på det.
Men skulle det komma ett liv därmellan, förändras allt.
Det blir då aldrig samma kraftslag. För därmellan, försvann ett ljus.

När en brasa gnistrar ut de små stjärnskotten, vet vi att det brinner.
Men det är inte först lågan blir blå som det är hett.
Kastar man då vatten på det, försvinner allt blått.
All låga, allt värme, allt ljus försvinner, och kvar återstår aska.
Ibland vill man att askan ska gömma det mest värdefulla. 

- men glöden blir aldrig åter det de var.