Jag har fått många frågor (inte bara på bloggen och diverse comunitys, utan även utanför internet) om hur jag klarar av att prata om mina "problem".
Verkar detta inte intressant, sluta läs här.

Gamla problem har jag lagt bakom mig. Dvs, att jag helt och hållet släppt de obehagliga känslorna om dom. Att gå vidare för mig är att släppa taget. Man vet att man släppt taget när man kan prata om problemen utan att bli allt för illa berörd och känslosam.
Jag är en sån person som hellre delar med mig av mina "erfarenheter". För mig är det som rehablitering (kan man säga) för oftast (tyvärr!) finns det personer som är i samma situation som jag varit i. Iallafall någon av de. Då öppnar jag mig hellre och berättar hur jag gjorde, kände och valde för väg. För vem vet, det kanske hjälper någon annan?

När jag berättar om väldigt känsliga saker som hänt mig förr, så tror många att jag tvingar mig själv att berätta eller att jag när som hellst ska bryta ihop. Men det är nästan tvärtom. Jag skulle aldrig berätta något om jag vet att det skulle få mig att må sämre eller få mig att inte vilja gå upp ur sängen dagen efter. Är det för känsligt så berarbetar jag det på mina sätt och släpper sedan taget när jag känner att jag har kontroll över mina tankar.