thuna

Vissa saker är svåra att förlåta. Ser man över det hela, så är det ännu svårare att glömma.
Men det svåraste är ändå alltid att släppa taget.

Stunder som får endorfinerna att kickstarta, som får dem att ströma genom alla ådror i kroppen. De där stunderna, som man alltid kommer ihåg. De som man aldrig kan släppa taget om.

Det är när man inte vill minnas, som allt stannar kvar. När man intalar sig själv att det är dags att släppa taget, det är då man håller kvar i det som starkast.
De där stunderna som man vill komma ihåg, men inte vara besatt av. De där stunderna som man borde släppt taget om för länge sen, men förgäves klängt sig fast vid.

Saker som för stunden känns oförlåtliga. Att kunna förlåta sig själv.
Misstag som man länge grämer sig över. Man gräver ner sig i en grop och intalar sig själv att man inte kan ta sig upp och ur den. Saker man ångrar. Ja, saker man ångrar en lång tid efteråt.
Bitterljuv känsla, men ändå en känsla av misstag. Det känns felvänt.

Och jag är kluven.
För jag kan varken släppa taget, glömma eller ta mig ur gropen.