thuna

Knepigt. Jag har på senaste tiden inte känt för förhållande eller dyligt. Det känns som det inte riktigt är min grej. Har på den senaste tiden inte gått in helhjärtat för ett förhållande, vilket är oerhört taskigt gjort av mig. Men jag ser inte längre än vad mina armar räcker. Har, som rubriker säger, ingen rädsla gentemot att få känslor. Men är livrädd för att falla. Falla hårt för någon, och sedan fastna som ett tuggummi på marken som någon sedan stampar på. För det är så det känns.
När man låter sig förföras med varje andetag, varje beröring och varje nervtråd man har så kommer de där orden. De där svidande och renutsagt pissjobbiga orden:
"Jag tror inte det här kommer att funka", "Vi är för olika, du och jag", "det är för långt mellan oss", "det känns inte rätt", "du ser inte ut som min drömtjej" och så vidare.

Alla har vi hört dessa uttalande någon gång under livet. Och hur svårt det än är att medge, så är det jobbigt att få det tatuerat i pannan: "Dissad".

Det är lätt att förälska sig i någon, men det är att falla som är det svåra. Att låta känslorna klamra sig fast som klädnypor mot en tvättlina. Att låta någon komma en nära och anförtro någon sin akilleshäl.

En stor eloge till de som vågar och till de som lyckas.