Man bygger upp allt inom en, för att en vacker dag visa världen sin skatt.
Men gång på gång slits det ner till sand, och smulas ner till krut.

Man har en liten röst inom en som bara vill ta ett steg framåt,
men det vore som att skrika på hjälp i en öde skog.

Man gör allt för att få folk att le, bli nöjda, visa en uppenbarelse.
Men allt man får till en vardag full av ändlöst hejd, är sympati.

Ingen kan vara mer perfekt än vad man själv vill.
Men det är tufft när man är
på gränsen till noll.