Har märkt att det skett stora förändringar nu. Det känns konstigt. Folk har skaffat förhållande, folk har hittat jobb, folk har tatt körkort, folk har flyttat..
När hände allt på en och samma gång? Det känns läskigt. Men det är väl så när man står på ett lager om dagarna och knappt sitter framför datorn. Eller träffar folk så ofta.
Men jag antar att det är vad mor alltid säger är "välkommen till vusenvärlden"? Man får ta det som det kommer.

Och det gör jag också.
Bryr mig mindre om saker nu mera. Och inte på det negativa sättet. Jag har släppt allt som brukade rubba min vardag, mitt liv. Allt det där som bara drog i mig och gjorde mig till den rädda personen jag var.
För jag var rädd. För allt egentligen.

Jag har trottsat många hinder under de senaste tre åren. Har lyckats bryta ner min försvarsmur på alla sätt. Inga bortförklaringar. Jag har börjat aklimatisera mig till ett liv värt att hålla fast vid.
Jag kommer fortfarande få kämpa för att klara alla hinder. De sitter ju fortfarande kvar, och det lär komma fler. Men den här gången är jag berädd.

Som en stor bedrift som jag är stolt över själv. Jag har en "fobi". Att äta med andra. Oftast familjer, nya människor och även på resturanger. Jag har inga problem med den sociala biten. Har ingen "torgskräck". Men när det kommer till att äta hemma hos andra tex. Där tar det alltid stopp.
Panikångesten slår till. Varför? Jag har ingen aning. Jag har försökt ta reda på det hur många gånger som helst. Men det finns inget svar. Det är bara där, och det enda jag kan göra är att utmana mig själv. Precis som med alla fobier. Man måste utsätta sig för situationer som innefattar fobin.
Jobbig? VÄLDIGT. Men man måste.
Jag har haft denna "fobi" sen jag var 11 - 12 år.

Men för att återkomma till det jag är stolt över: Jag åt hemma hos R MED hans föräldrar. Visst, det var "bara" rostat bröd och fika. Men "bara det" är en stor sak för mig.
Jag brukar inte ens kunna dricka ett glas saft utan att känna något.

Jag är stolt. Och det med all rätt!