Jag kan inte påstå att jag någonsin försökt "boosta" mitt självförtroende på något sätt. Aldrig försökt peppa min självkänsla. Jag har alltid dragit slutsatsen att jag måste kämpa för att nå upp till nästa trappsteg. Självpeppning är inget alternativ, det är något man gör för att ta satts till för höga kliv. För att komma direkt till toppen. 

Men vad händer när man hastar upp till toppen med en gång? 
Man missar detaljerna. Man missar sprickorna, den flagna färgen och de knarrande lätena. Man springer inte upp för en osäker trappa om man inte är i panikstadiet. Det stadiet i själen som säger åt dig att rädda ditt liv.

Och vet ni vad? Panik är den instinkt som skriker "varning". Det är när paniken kommer, som det redan är för sent. Det är då "det farliga" redan är tillräckligt nära för att äta upp dig.

Jag relaterar panik till min ångest. Ingenting blir bättre av att få panik.
Jag kämpar hellre, än att peppa mig själv. För peppning gör bara att jag inbillar mig att jag är på toppen, när jag i själva verkat kanske inte ens är i mitten utav trappan.

Jag kämpar, så jag med säkerhet kan säga: Jag tog ett steg upp.


Edit:
Jag påstår inte att detta inte stämmer för alla. En del kanske ser "boosting" som att ta nästa steg i trappan. Vad vet jag. Good for you then! Jag ser bara inte det nödvändiga i att peppa sig själv om och om igen, om man fortfarande har kvar känslorna, tankarna och psyket: "Är det verkligen säkert?".
För man ska vara väldigt försiktig när det handlar om självkänslan. 
Bara för man har bra självförtroende, betyder det inte att självkänslan följer med.
Ingen osäkerhet ska finnas kvar.