Då var det bara en kvar. Gu så tomt det känns. Försöker att inte känna mig skyldig, dålig och ansvarslös. Men mitt samvete har plågat mig de senaste 48 timmarna. Men jag vet, innerst inne, att de kommer få det hur bra som helst. Personen jag var hos var verkligen awsome! Hon var verkligen serriös och jag fick den trygga känslan att lämna över dem. Och hon skulle höra av sig ett par gånger och berätta hur det går och när de fått ett bra hem. 
Det känns riktigt bra.
Men samtidigt riktigt dåligt. 
Det känns som jag misslyckats. Det känns som att jag är ansvarslös. Jag tar åt mig dem, men "klarar inte av dem". Men fick iallafall höra att jag var väldigt ansvarsfull som gjorde det på rätt sätt. 
Omplacering till ett hem där de får det riktigt bra. 

Vad pratar jag om? 
Jo, har placerat om Skrik och Panik :(
Det svider i mitt hjärta. Riktigt hårt. Men det var vad som var bäst för dem. Våran kemi fungerade inte, vi kom inte "överrens" och jag märkte på dem att de kände av det. 

OBS! Det handlar INTE om jag vill ha dem eller inte. Jag VILLE ha dem, och jag VILLE VERKLIGEN att det skulle fungera. Men som ansvarstagare/matte måste jag även inse när det inte fungerar. Kan inte ha kvar dem, om det inte fungerar. Som matte/husse måste man veta och känna vad som är det bästa för sina djur.

Och denna gången blev det såhär tyvärr. Det klickade inte. Det funkade inte.
Men jag vet att dom kommer att komma till en person som deras kemi passar ihop med. 
Jag känner att dom kommer få det AWSOME!

Jag saknar dem, det kommer jag alltid att göra. Men ibland måste förnuftet komma framför önskan.