- You come to me with scars on your wrist, you tell me this will be the last night feeling like this
- I just came to say goodbye. I didn't want you to see me cry, I'm fine
- But I know it's a lie

Återupprepar Skillet - The last night hela tiden. Den är så fin. Det är första gången på länge som jag känner att en låt faktiskt kan kopplas till verklighet. För lyssnar man på texten så är det ofta många som fått uppleva en sån sak. Tex. texten ovanför. Den kommer från just den låten. Det är precis i början. 
Så många gånger jag varit den som sagt "but i know it's a lie". Och jag säger inte att det enbart är något negativt. Jag ställer mer än gärna upp och är den som hjälper de som förtjänar det. Oavsätt om jag känner personen eller inte. Jag har varit där själv, jag har mått dåligt. Men någonstans på vägen har jag har lärt mig att det alltid finns en hand att greppa tag i. Och jag vill vara den personen, som sträcker ut min hand åt de som vill ha hjälp.

Det är mycket därför jag vill arbeta som kurator, psykolog eller som någon form utav "back up". Jag vill kunna finnas där för alla som behöver en hand att greppa tag i. Att kunna vara den personen som folk "känner igen sig i". När personer har sagt "inget förstår hur jag känner" till mig, på pekar jag ytterst få små saker som skett i mitt liv. Saker, känslor och tankar. Bara för att låta personen få veta att - Du är inte ensam. Det finns alltid någon där ute som kan känna igen känslan. Känslar är inte densamma hos någon, men den kan likna.

Jag försöker att aldrig ha fördomar, att aldrig dra slutsatsen om någon - Innan jag lärt känna personen.
Jag säger inte att jag aldrig är fördomsfull. Det kan hända. Men jag försöker att tänka från ett annat perspektiv, även om folk runt om kring en har en vass åsikt. 

Jag sträcker ut min hand till dom som behöver en hand att ta tag i när dom är på väg att falla.

Kalla mig naiv eller kalla mig godtrogen. Jag överlever den stämpeln.