thuna

En av de värsta känslorna jag vet, av ren erfarenhet inom dåliga situationer, är att bli tagen förgivet. Jag avskyr när folk tar mig förgivet. Eller att de tar förgivet att jag ska göra saker, säga saker eller beter mig efter deras förväntningar. Jag avskyr det verkligen.
Jag är ingen marionettdocka, jag är inte synsk och jag är heller inte tankeläsare.
"Fråga snällt", det är vad jag fått lära mig genom min uppväxt.
Är man snäll eller/och väluppfostrad så är det klart man blir tagen förgivet. För då gör man alla saker för att vara snäll. För att slippa skuldkänslorna man får av att säga nej.
Jag vet. Jag får skuldkänslor varje gång jag säger nej. Jag har alltid haft svårt att säga nej.
Men när folk uttrycker sig i stil med "men kom dit om fem minuter", "då hämtar du mig där och då", "du ska med till x", då får jag psykbryt. Jag säger ingenting, då jag lovat mig själv att sluta gnälla, men en ren bitterhetskänsla drar genom kroppen.

Jag vill inte bli tagen förgivet.